giinkningsarbete m. m. Sådant allt hade varit lofligt hos den, som dertill haft tid och insigt; men Rosell blandade uppbördsmedlen i dessa spekulationer och hans trägna tjenst vid regementet tillät honom icke att vara med öfverallt. Följden blef alltmer ökade bekymmer, hvilka återspeglat sig i mannens hela uppträdande, synnerligast under senare halfåret, då hans förot regelbundna lefnadssätt antog en sned riktning. Han syntes nu sluten och grubblande, till och med mindre redig ibland och underligt vore, om detta kunnat undgå vederbörandes uppmärksamhet. I staden såg man honom på sednaste tiden nästan hvardagligen, och orsaken härtill lärer varit vigilans för sina intrasslade affärer, af hvilka han för sina vänner icke gjorde någon hemlighet. Efter att i söndags afton gått till sängs, uppsteg han vid 3:tiden på morgonen och gick ut, hvarvid dock en af hans på stället varande slägtingar anade oråd och begaf sig på afstånd efter. Rosell giek hastigt uppåt Grunnebo mötesplats och försvann i baracken. Den efter varande hörde då ett gevär klicka och skyndade till stället, hvarvid den förstnämnde kastade vapnet ifrån sig och med förtviflad ansträngning skyndade ned till den för något år sedan för regementet inrittade vatteninledningen mellan Grunnebo och Almås, härunder förföljd af den, som ville rädda honom och redan hade fått tag i hans rockiärm, men från hvilken han slet sig lös och i den tillfruspa bassinen kastade sig uti en vak, der hans lif slocknade, innan tillkallad hjelp bann till stället. Man har nu upptäckt att Rosell lärer vara i en betydligare balans och enskild skuld — det uppgifves ända till 40,000 rdr. — Hans enskilda tillgångar räcka icke på långt när att betäcka denna summa, och således är det vinskapen, välviljan, lättrogenheten och undseendet gom få sitta emellan. Eldsvådan i Upsala, om hvilken vi i torsdags, efter resandes berättelser, nämnde några ord, förstörde eller skadade i baron H. von Dibens, af herr J. O. Abenius förhyrda gård en större byggnad med boningsrum m. m. och två uthusbyggnader. Lätt hade genom denna eldsvåda, som öfverraskade invånarne i deras djupaste sömn, menniskolif kunnat spillas, Tvänne fruntimmer, ctt äldre och ett yngre, måste halfklädda söka sin räddning genom att hoppa ned från fönster i öfra våningen, enär trappan redan stod i låga, då de väcktes. En egendomlig stöld. I Förposten skrifves från Göteborg: Å Bandarne vid Göteborg låg liket efter en gammal gumma i en vedbod, hvarest förut legat en slagtad galt, denne sednare liksom liket insvept i ett lakan. En tjuf, som ämnat stjäla galten och ej egde kännedom om utbytet i vedboden, infann sig en natt och hade naturligtvis mycket brådt om, hvadan det icke bar sig bättre än aw han höget begärligt omfamnade liket efter gumman, lade det på sin axel och knogade i väg. Vid första pustet erfor han dock sitt grofva misetag, lemnade sitt rof på en ing i närheten och kilade bort, förmodligen lika lång i synen, som den der galten, för hvilken han förgifves offrade en sömnlög natt. Den aflidna gummans anförvandi ter betogos till en början af häpnad öfver hennes dubbla bortgång, men spårade egenart orsaken till likets opåräknade utflygt i det fria. Från Walla station meddelar Nerikes Allehanda, att stationsinspektor Nelzon, owm hvilken nämndes i ett föregående blad, i onsdags ännu lefde, men ansågg nira döden. I kassan lär vid inventering hafva yppast en liten brist af 4 till 5 hundra rdr. Lönnmord. Onsdagen den 16 dennes kl. omkring half 10 på qvällen satt dringen Anton Hagberg i stugan hos sina förildrar i Rösa by, Husby socken, Upland, och spelade på 8. k. dragharmonika. Utanför ena fönstret aflossades dervid en bössa, rutorna krossades och Hagberg nedsjönk, träffad af skottet i venstra sidan af ryggen. Han afled på fredagsmorgonen. Ingen spaning på lönnmördaren hade man ännu i torsdags morgon. Väfekolans i Borås framtid är pu i det nirmaste betryggad. På ett gammantriide derstädes den 22 dennes tecknades nemligen så stort förlagskapital, att stadens tidning antager, att hvad deri innu fattas utan svårighet skall bli fyldt. En norsk sjökapten rädder 21 menniskolif. Under dennna rubrik meddelar den i Chicago utkommarde tidningen Skandinaven för den 7 oktober följarde: Vi äro i dag i tillfälle att meddela våra läsare underrättelse om en särdeles vacker handling; utförd af den norske kaptenen Louis (Henrik) Bordevich, förande skonaren J. Hibbard från Chicago. Sistlidne fredag, då ångfartyget Milwaukee strandade, var kapten Bordevich den förste att bemanna en båt doch ila till de resandes räddning. Han räddade med egen litsfara, icke mindre än 17 personer från vraket i tre omgångar. Påföljande dag, den 10 oktober, var kapten ; Bordevich från hamnarmen vid stora hamnen vittne till, att en fiskarebåt från St. Joseph kantrade, hvarvid fyra man stodo på vippen att finna sin graf i vågorna. En af det strandade åvgfartygets räddningsbåtar, som hade undsluppit förstörelsen, sattes af den oförskräckte kaptenen i vattnet, och med bistånd af tre anj