Våra resando avträdde färden under en förförlig värme. Man var i första dagarne af juli. Det land, de genomfora, var förhärjadt under kriget; man såg der hvarken en koja eller ens ett träd. På befallning af konungen hade trupperna ödelagt de nejder, som närmast omgåfvo upproriska städer, för att bringa dessas invånare il hungersnöd. — Vi resa gerom en trakt som varit lemnad till rof åt lågorsa, sade abben till Mario. Nu behandlar solen 033 på samma sätt som vi behandlat detta land; jag tror nästan att våra kläder skola fatta eld. — Ja, verkligen, herr abbå6, inföll Clindor, som gerna blandade sig i samtalet; man känner här en elak lukt, som vittnar om att mycket blifvit brändt. — Ja, sade Mario, se der bakom kullen brinner ännu ett hus. Ser ni icke röken? — Det är isgenting att fästa sig vid, svarade abbån. Något litet ruckel, kan jag trol Jag tillstår, herr grefve, att jag är trött på all denna förstörelse. Fordom hatade jag hugenotterna; nu när de äro besegrade, gör jag såsom vi, jag beklagar dem. Jag såg, hura det gick till vid Privas — nåväl, jag har sett nog, och jag tycker ru att de mest hämndgiriga böra vara belåtna. — Det tror jag! utbrast Mario suckande; men hör då dessa rop, herr abb6; derborta måste menniskor befinna sig i stor nöd. Låtom oss se efter, hvad som är å färde. Man hörde verkligen bakom kullen, hvarifrån röken uppsteg, starka rop eller rättare ett enda uthållande, vildt, genomträngande anskri. Detta aflägsna nödrops förskräckliga långvarighet verkade på abben. Det tycktes komma från ett barn. OClindor kund3 icke tro, att det var en mensklig röst ;