Dagens Nyheter – 23 december 1868, sida 2

i, Bourges hade man förföljt henne för hennes religions skull. Af undseende för hennes tant hade man till och med låtsats sväfva i okunrighet om att hon tillböråa en annan tro3bekävnelse. Ensam och beslöjad fick hon derför besöka de i förstäderna boende, olyckliga protestanterna samt skänka dem bjelp och tröst. — Lanriane, sade Mario åt henne, du får ej visa diz utom klostret, förrän jag gifvit dig tillåtelse dertill. Det är en Gud3 lycka, om icke någon osynlig och farlig fiende sett eller mött dig. Du står nu vid kiosterporten, svär mig vid din fars minne, att du ej öfverträder er tröskel, förrän jag ännu en gång råkat ig. — Får jag då återse dig, Mario? — Ja, i morgon. Kan jag träffa dig i samtalsrummet? — Ja, jag är der kl. 2. — Svär mig nu att du ej dessförinnan går ut ur klostret. — Jag svär det. Denna gång såg Mario med nöje klosterporten tillsluta sig mellan Lauriane och honom; han ansåg henne inom densamma vara i fullkomlig säkerhet, i fall Pilar icke fick veta, att hona vistades der. Hen undersökte noga klostrets orogifvingar, för att öfvertyga sig om att ziguenerskan icke följt efter och spionerade på honom, Han kände henne alltför väl, fr att icke ha sig bekant att hon var i stånd att, om så behöfdes, uppoffra hela klo:tret och alla des3 invånare, för att komma åt sin rival. Han gick hem, men fann henone icke der. Clindor hade ej sett henne, sedan hans husbonde gått ut. Mario kände sin oro åter vakna; han skyndade sig derför ut på gatan, då i detsamma ett buller kom honom att stanna. Vid skenet af några facklor varseblef han ett par solda