Dagens Nyheter – 23 december 1868, sida 2

——-—-r-— — — -. !—— 1 — 5506 055u!sssfn!fnnTTTTTSTTTlT7nnn förföljelserna mot mitt parti och alla de minas fall — detta är orsaken till att jag åldrats. Åren ha icke verkat mycket. Men tala ru med mig om er och de edra, Mario! — Ja, Lanriane; tag emellertid min arm och Jåt mig följa er till er bostad; ty jag måste språka med er om många saker, och såvida ni ej här åtojuter ett godt skydd, vill jag icke lemna er. Lauriane förvånades öfver att höra Mario ttra sig med en sådan Jiflighet och bestämdhet; bon mottog hans arm och sade till honom: — Jag skulle icke kunna, huru gerna jag än vill det, nu låta er besöka min fristad, hyilken är detta kloster, som ni ser derborta på höjden; men Di kan följa mig till porten, och under vägen skola vi å ömse sidor meddela hvarandra nyheter. Angelägen om att först få omtala sina egna öden, berättade hon för Mario, att hon efter Ja Rochelles intagande beslatat återvända till Berry, emedan hon icke kunde utverka sig tillåtelse att få dela fru de Rohans fångenskap, hvilket hon helst skulle ha önskat. Men hon blef i tid underrättad om att priasen af Conde befallt att hon skulle arresteras, ifall hon visade sig i sin hemort. En. gammal tant, hennes enda öfverlefvande slägtinge och trogna väninna, var abbedissa uti klostret i Grenoble; till en början protestant, hade kon redan som ung flicka biifvit inspärrad 1 klostret samt der låtit omvända sig. Men som hon likväl omfattade protestanterna med ett visst deltagande, mottog hon gerna Lauriane, som kon ville dölja och beskydda, tills kriget i södern nått sitt slut. I detta: kloster hade Lauriane således funnit en tillflyktsort och blifvit bemött med mycken ömhet. Lika litet här som hos de fromma systrarne