Dagens Nyheter – 22 december 1868, sida 2

utaf, och vid första tillfälle, då han har ledigt, skall han kalla er till sig, för att betyga er sitt välbehag, berömma gubbens oca barnets visade mod och hängifvenhett — jag ber om förlåtelse, det är hans egoa ord jag begagnar. Kardinalen har bemärkt er båda och sedan gjort sig underrättad om era namn. Han var synnerligen belåten med er, herr grefve, för det att ni icke bad hozcom orm någon annan belöning än att ofta få strida för fosterlandet... Jag har haft företräde hos den store Richelieu, och det har varit mig förunnadt att inför honom afgilva berättelse om såväl mina egna faror som era. Jag glömde då icke att omtala, huruledes ni, herr grefve, vid elfva års ålder med egen hand dödade er fars mördare; slutligen erinrade jag honom derom att han sjelf hade detta samma barns rådighet och oförskräckta sinne att tacka för att han i läglig tid erhållit en på en gång vigtig och angenäm nyhet. Ni är således på god väg att komma fram i verlden, herr Mario. Så obetydlig jag är, skall jag af alla krafter arbeta för att föra er ännu längre, ifall någon möjlighet dertill yppar sig. Oaktadt markisen lifligt önskade, att han skulle få presentera Mario för kardinalen, ville den unge mannen icke gå in på att uppskjuta sin resa, till des3 den utlofvado audiensen försiggått. Efter att ha betygat abb6 Ponlain sin erkäasla (denne sade helt sakta och småleende att man hädanefter gerna kunde titulera honom så) gick Mario, lycklig öfver att se markisens och Adamas glädje, till säng1; han sof rågra timmar, hvarefter han ännu en gång omfamnade sina gamla vänner och anträdde resan till Frankrike vid daggryningen. Mario skulle ha velat rida hela vägen i sporrsträck, om det gått an. Han hade visserligen