— Låt dem komma undan, sade Mario. De äro två dåliga qvinnor, hvilkas historia jag skall berätta för er vid ett anaat tillfälle. Jag bryr mig emellertid icke om spådomen. Man öfverhopade Mario med frågor. — I morgon, svarade han, efter striden, vid den tid då jag, enligt förutsägelsen, skulle vara död. Tillåten mig nu gå och besöka min far. Jag vill se efter, om han bevakas väl af sitt folk; ty jag vet, ait den ena af dessa qvinnor, kanske båda, gerna skulle vilja tillfoga honom något ondt. — Och vi, svarade honom hans unga vänner, vi skola göra en rond, för att förvissa oss om att intet ziguenarband gömmer sig någonstädes i närheten af byn. . Man gjorde ronden; men denna syntes öfverflödig, ty lägerplatsen var omsorgsfullt bevakad. Man visste, att två kringstrykande qvinnor anländt ensamma till byn på aftonen, och att de bodde i en stuga som man anvisat dem. Efter att ha erhållit dessa underrättelser, ansåg Mario onödigt att ställa vakt utanför denna stuga; han var nöjd, då han förvissat sig om, att hans fars tjenare voro vaksamma. Under hela natten rådde det största lugn. Uagdomen hoppades att blifva väckt af stridssignalen. Men så inträffade icke. Ludvig XIII:s svåger hertigen af Piemont hade kommit för att underhandla med Richelieu å hertigens af Savojen vägnar, och medan underhandlingarne pågingo, uppskötos fiendtligheterna till franska armåsns stora missbelåtenhet. Dagen tillbragte: under feboeraktig väntan, och ziguenerskans spådom, som sålunda icke gerna kunde slå in, glömdes -helt och hållet af Mario3 vänner. De båda qvinnorna hade med sitt pick och pack lemnat lägret, för att begifva sig till Frankrike. Man hade ingen anledning att be