DE RASKA HERRARNE AF BOIS-DORE, Historisk roman af GEORGE SAND. (Ufversättning af PEHR EDVIN STENFELT.) Forts. fr. n:r 1205 (B). De båda ryttarne hade träffats under vägen och helsat på hvarandra. Mario, som såg att den okände var en äldre man, hade hållit inne sin häst för att låta honom passera. Men den okände visade sig mycket artig; han vägrade på det bestämdaste att rida om den unge mannen. Hästarne började springa bredvid hvarandra. — Jag finner, min herre, sade Mario, att våra hästar hålla jemna steg med hvarandra, hvilket bevisar bådas förträfflighet; ty jar har så svårt att hålla min tillbaka, att mina följeslagare rest före mig, på det att vi måtte någorlunda samtidigt komma till målet för ridten. — Hvad som är en brist hos er ypperlige springare är en förtjenst hos min, svarade den okände. Som jag nästan alltid färdas ensam, behöfver jag icke öfveranstränga min häst. När det derför blir fråga om någon täflan så... Men törs jag fråga, min herre, hvar jag har haft den äran att se er förr? Ert behagliga ansigte är mig icke alldeles obekant. Mario betraktade ryttaren uppmärksamt och gade derefter: — Det var i Bourges vi sågo hvarandra sist... för fyra år sedan vid prinsens döpelse, — Ni är således verkligen den unge grefven af Bois-Dor? — Ja, herr abb6 Poulain, svarade Mario, i det han åter förde handen till hatten. — Jag är glad öfver att återfinna er sådan