Dagens Nyheter – 18 december 1868, sida 2

Spanmåälsmarknaden lugn. HLifvet i Paris. (Från Dagens Nyheters ordinarie korrespondent) Den 6 December. Sedan några veckor har döden gjort en rik skörd; den har valt sina offer ibland de största snillen och ädlaste personligheter. Alla dessa dödsfall utgöra publikens enda samtalsämne; de vidskeplige säga att detta ej är underligt när den trettonde inföll på en fredag, som händelsen var förliden månad; andra säga att när de sista löfven falla ifrån träden, då börjar lifvets sista strid. Det är förfärligt, sade en högt uppsatt man för några dagar sedan i ett större sällskap: dagligen hör man en dödspost. — lugna er,, Herr Baron, svarade en elak ond tunga; döden skördar för ögonblicket endast les hommes desprit... Så har försvunnit denna vecka en af lidehvarfvets störste män, talare utan like, ädelmodig, storartad i intelligens; älskare af de sköna konsterna; man kan säga att naturen hade prydt Berryer med alla sina rikaste gåfvor. Sedan Mirabeaus död har ej det Fransyska advokatståndet gjort en sådan förlust; han egde alla dess dygder utan att ega dess fel. Hans mäktiga stämma höjdes aldrig utom när det var fråga om att låta sanningen och rätten triumfera... Se här ett drag som tecknar hans ovanliga oegennytta. Berryer hade genom sin vältalighet räddat Dehors ifrån döden; en vecka förflöt, då Dehors en morgon, åtföljd af båda sina barn, begärde att få tala med den ryktbare advokaten; hänförd af tacksamhet kom han för att erbjuda sin räddare hela sin förmögenhet. Berryer tog emot plånboken, som Dehors räckte honom; han räknade sedlarne den innehöll, och delade dem i två delar. Se här, mademoiselle, sade han till den unga dottern; tag emot af min hand er hemgift; och, ni unge man, denna del är för er att fullborda edra studier med. Sådan var den man hela Frankrike sörjer och hvars minne skall i århundraden glänsa som en meteor. Vid öppnandet af nästa målningsutställning komma Rossinis vänner och beundrare att få se ett porträtt af honom, hvilket säges blifva ett mästerverk. Fru Rossini önskade tå ett porträtt af sin aflidne man och skickade efter Gustave Dor6. Tre dagar förflöto. Artisten kom ej. Slutligen anlände han dock; hon kastade en blick på den store kompositören som låg utsträckt på sin bädd. Nå väl, frågade man honom, porträttet? — Var lugn, sade han, jag har Rossinis bild i mitt minne; jag lofvar er ett godt porträtt af honom. Detta svar lugnade ej fru Rossini; han efterskickade Louis Roux som genast infann sig. Han sade: det är väl sent ni beder mig komma; tre dagar, fruktar jag, hafva förändrat dragen. Herr Louis Roux tog sina penslar och inträdde till den aflidne. Huru förvånad blef han ej att finna dragen hafva bibehållit hela sin renhet; han återfinner Rossini sådan som hon så många gånger sett honom i kretsen af vänner; -— det är detta porträtt som redan innan det är fullbordadt så högt lofordas. Den lagerkrans, som lades på Rossinis kista, hade bladen blifvit plockade till i hans trädgård i Passy på två träd. Dessa träd hafva sin egen historia: den fransyske poeten Mry, som hyste en obeskriflig kärlek och vördnad för den gamle mästaren, planterade dem i hans trädgård 1853; han hade tagit dessa qvistar, den ena ifrån Virgilii graf, den andra ifrån Tassos, En elegant dame kan denna vinter ej säga: min toilett är noggrannt kopierad efter den sista modejournalen; nu måste hon säga: jag kläder mig efter den eller den historiska bilden, som mest intresserar