Dagens Nyheter – 16 december 1868, sida 1

Lauriane vistades i Poitou, och endast sällan fick man underrättelser från henne. Hod begagnade uttryck af tillgifvenhet och vördnad, då hon talade om eller till markisen; men sällan nämnde hon Marios namn; det var som hade hon fruktat att göra sig påmind af honom. För att taga igen skadan, yttrade hon sig mycket hjertligt om mohrinnan, Lucilio och husets trogna tjenare. Det syntes som behöfde hennes ömhet, hvilken hon måste kachera, så vidt den gällde dem, hvilka derpå -hade de rättmätigaste anspråken, i stället uttömmas på andra. Hon omtalade till och med flera gånger med en viss tillgjordhet, att hon haft giftermälsanbud, och att hon sannolikt skulle förr eller sednare göra sitt val, hvarförinnan hon dock, såsom hon sade, ville rådfråga markisen, hvilken hon betraktade som en far. Hvad som mest torde behöfva anmärkas vid dessa underrättelser om förestående giftermål är att de årligen återkommo, utan att likväl åtföljas af några närmare redogörelser, som kunde intressera hennes vänner. Det tycktes som ville hon säga dem ungefär detta: Jag gifter mig icke, emedan jag ej är böjd derför; men akten er att tro att det är för er skull jag dröjer. Sådan var verkligen hennes afsigt, då hon skref dessa bref, och se här i hvilken sinnesförfattning hon befann sig: Då herr de Beuvre förde henne till en aflägsen ort, för att sedan genast skiljas från henne, hade han under vägen sökt afkyla hennes hjerta, genom att säga henne att markisen och hans arfvinge, med hvilka han i Bourges talat angående det tilltänkta partiet, svarat mycket kallt. Mario hade vid detta tillfälle visat sig vara en varm katolik samt svurit att aldrig gifta sig med en protestantisk qvinna. Lauriano hade bort misstro sin far, hvilken