vid kontrasten mellan markisens sminkade ansigte och Marios friska och intagande utseende. Den gamle hedersmannen trodde sig då ibland vara igenkänd, smålog åt de förbigående och förde handen till sin hatt, färdig att svara, om han blef tilltalad; men ingen sade ett ord till honom. Härigenom gjorde han sig löjlig. Damer, som sutto eller gingo med sina solfjädrar under träden på Cours-la-Reine, sade till hvarandra : — Hvem är denne gamle narr? Och om något af dessa fruntimmer sett honom i de familjer, der han umgicks, eller bodde i samma qvarter som han, blef frågan besvarad så här: — Det är en adelsman från landsorten, som yfves öfver att han varit kung Henriks Växt. — Någon gascognare? Alla sådana hi räddat Frankrike! Ekler någon Böarnesare? De äro alla den gode Henriks dibröder. .— Nej, ett gammalt får från Berryollör Champagne. Gascognarse öfverallt. ÖR en gode Sylvain försvannn således alldeles bland denna massa lättsinniga menniskor, ehuru han bemödade sig att synas så stor som möjligt. Han sade till sig sjelf med en viss harm, att det är ofantligt mycket bättre att vara den förste i en by än den siste vid hofvet. Emellertid kan man taga för afgjordt at han genom dristighet och en liten intrig skulle ha kunnat bereda Mario rättighet att uppträda bland Ludvig XIII:s omgifning; men han fruktade att få röna obehag till följd af sin tyetydiga markisvärdighet. (Forts.)