Dagens Nyheter – 15 december 1868, sida 2

ordalydelsen till alla de fästnivgsverk, som sedan trettio år tillbaka blifvit uppfördav. Briantes kunde icke hänföras under denna kategori. Dess murar och torn förskrefvo sig från feodaltiden och voro icke af beskaffenhet att kunna tåla vid en kanonad. Vederbörande myndigheter i la Chåtre, som voro ledsna öfver att de nödgades nedritva sina egna befästuvingar, skulle gerna ha sett alla kringliggande slott raserade. Men Bois-Dor6, som insåg huru vigtigt det var att ha något skydd mot de stråtröfvare och partigängare, hvarpå vid denna tid fanns så rik tillgång, stod på sin rätt och vidtog åtgärder för att göra denna respekterad. Han var alltför mycket älskad af sina vasaller för att behöfva frukta att de skulle göra såsom så många andras, d. v. s. frivilligt uppträda såsom exekutörer af den store kardinalens befallaingar. tgärden var af den mest genomgående art och vann mycket bifall -f det egentliga folket. Men den strärga ordern verkställdes endast i de protestantiska provinserza; den stannade således till största delen på papperet, såsom så många andra vigtiga beslut, fattade af den kraftige Richelieu. Berry undgick den tillämnåde förödelsen. Prinsen lät icke nedrifva en enda sten från sin fästning Montrond; äfven den högre och lägre adelns slott förblefvo oxörda, och stora törnet i gurges raserade3 först under Ludvig XIV:s ti Knappt lade Bois-Dor6 hemtåt sig efter den Oro, som naturligtvis uppstått hos horom med anledning af denna hotelse, förrän han fick ett annat vigtigt ämne att tänka på. — Herr markis, sade Adamas en afton till honom, jag måste berätta för er en historia, söm Herr dUrfE skulle ha gjort till föremål för