Dagens Nyheter – 14 december 1868, sida 3

relse på gatorna. Efter att hafva genom ett par små och krokiga gator kommit in på det oansenliga posthusets gård, möta vi inne å postkontoret den forne polismästaren i Stockholm, sedermera landshöfdingen i Wenersborg, herr Bergman. Han är numera postmästare i Linköping och har der ett godt brödstycke. Men han gör rätt för det. Nära nog boende i sitt embetsrum sköter han sin tjenst med en raskhet, som icke förråder årens mängd och uppehåller sitt anseende för att vara en särdeles ferm expeditionskarl. Vi vandra den korta vägen till Linköpings hotell, en storartad byggnad vid det vidsträckta torget. Det hålles af en fru Lindeberg, hvilken sköter det som en karl — om icke bättre. Tjuguåtta qvinliga tjensteandar lyda hennes vink, och man prisar hennes utmärkta val af folk och hennes omsorgsfulla vård om sina tjenare. Hennes kök är godt, och det erbjudes henne rikligt tillfälle att ådagalägga detta, ty i Linköping höra små middagar på hotellet till ordningen för dagen. . På söndagsförmiddagen tega vi staden i betraktande, förd af en älskvärd ciceron, stadens representant vid riksdagen, hr C.F. Ridderstad. Ingen skulle kunnat i intressantare dager framställa stadens fördelar och behag; och han känner båda grundligt, ty han har i mer än 25 år varit bosatt der såsom utgifvare af Östgöta Correspondenten, som är den i provinsen mest spridda tidningen och genom hvilken Ridderstad väsentligt bidragit till framgången af mången för provinsen gagnelig sak., Roar det er att veta huru den man bor och lefver, ur hvars penna flutit så månget glänsande poem och ett tjog historiska romaner, belysande högeligen intressanta perioder af Sveriges historia? Han eger en ansenlig gård vid Stora gatan. Gården är kringbygd med symmetriska uthus af tra, å hvilka synas, fastän mycket bleknade, spåren af förskönande målning. Genom en veranda kommer man in i en förstuga på nedra botten och derifrån i ett förrum, hvars möblering är helt enkel, men der högst upp på enaf de bokhyllor, som kläda alla väggar, stå, bland annat, de dyrbara skatterna af 50—60 band handlingar hörande till Sveriges historia under Frihetstiden och Gustaf III. De äro till stor del originaler, dels memoirer, dels offentliga akter. På en chiffonier ha af en händelse hamnat bröstbilder af den vackre hertig Fredrik Adolf och af konung Carl XIII. Egaren synes icke hysa någon synnerlig vördnad för dem, ty han nyttjar dem till hattbängare, och de höga personernas hvita bilder se icke litet komiska ut med hvar sin svarta cylinder på hufvudet. Rummet dernäst är arbetsrummet. Med ena kortsidan mot pelaren mellan de två fönstren står ett skrifbord, öfverlastadt med papper, tidningar och böcker i den behagliga oreda som oftast utmärker en tidningsredaktörs bord, hos hvilken ämnena merändels strömma på i större mängd, än att han någonsin kan hinna att arbeta undan dem. I en länstol vid detta bord sitter den gråhårige, men ungdomlige mannen med de spirituella ögoren, den kraftigt byggda gestalten och de energiska rörelserna. Under många år, då vi ofta varit i tillfälle att beundra dessa plastiska rörelser, ha de mer än en gång varit ett föremål för vår nyfikenhet. Den forna militära tjenstgöringen innefattade icke tillräcklig förklaring öfver dessa konstfulla, men ändock okonstlade och osökta rörelser och ställningar. Det hgger något mera konstmessigt i Ridderstads rörelser, när han — som ofta händer — råkar i starkare affekt, än som inhemtas genom militär-gymnastik. En anekdot ur hans lif upplyser derom. Ridderstad var kadettkamrat med Wahlbom, vår hädangångne utmärkte figurmålare. Wahlbom var redan vid krigsskolan en ifrig tecknare, och hans ämne var företrädesvis menniskokroppen. En lång tid lade han sig med förkärlek på att teckna antikens kämpar och gladiatorer. Ridderstad blef hans modell. Han var af naturen danad dertill. Icke många skulle som han kunna utföra dessa väldiga, tvära rörelser, hvartill striden med knytnäfve och discus tvingar. Ännu färre skulle kunna under sådana rörelser båvara så mycken ledighet och formskönhet. Möbleringen i arbetsrummet består af några enkla. stolar; för resten bokhyllor från hörn till hörn och från golf till tak, fyllda med en rik samling af historisk och skön-litteratur. — Innanför arbetsrummet ligger den enkla sängkammaren, och ofvanpå denna våning är den vidlyftiga och smakligt inredda familjevåningen belägen. Men den tala vi icke vidare om. Vi öfvergå till Linköpings allmänna förhållanden. Staden är belägen på en slätt och saknar derföre de behag, som en pittoresk omgifning skänker. Den är oregelbundet anlagd, och mycket hade icke gjorts för att reglera den, förrän man upptänkte en plan till stadens reglering, fastställd af konung Carl XII, medan han låg fem år i Bender och funderade. I planen hade han, förstås, icke större del än konungar vanligen hafva i offentliga värf: han hade skrifvit sitt namn under den. Tillämpning deraf har sedan en följd af år pågått. Man söker småningom åstadkomma rätning af krokiga och utvidgning af smala gator. — Linköping har icke mindre än andra städer rönt de goda verkningarne af den rikedom på penningar, som hyvotekslånen sedan 1840 och Krimkricet efter