Dagens Nyheter – 12 december 1868, sida 3

plötsligen med ett manligt allvar, som kontrasterade mot det barnsliga bestyr, hbvarmed han för tillfället var sysselsatt: — Min far, vi bedröfva Lauriane; låtom os3 icke tala sådant som smärtar henne. Hon har ett godt hufvud och ett sundt förnuft. Sjelf skulle jag i hennes ställe handla på samma sätt som hon d. v. B icke öfvergifva mitt parti i olyckan. — Bra taladt, min gosse! sade de Beuvre, förvånad öfver Marios förståndiga min. — Ja, tillade markisen, vi böra vara höjda öfver sådana här tåvitska diskussioner. Min son är redan frisinnad såsom alla ljusa hufvuden, och han skall minsann icke motsätta sig Laurianes åsigter. — Aldrig skall jag motsätta mig dem, det kan ej komma i fråga, återtog Mario, men... — Men hvad? inföll Lauriane lifligt; menar du, att du ej heller skall dela dem, Mario, så mycket du än tycker om mig? — Ah! ja! utropade de Beuvre, som nu helt hastigt fick en id6, om gossen med sitt namn och sin förmögenhet ville öfvergå till det kalvinistiska partiet, skulle jag säkerligen råda Lauriane att ännu någon tid uppskjuta sitt giftermål. — Godt! må ske! inföll markisen; när rätta tiden kommer... — Nej, nej, min far! sade Mario med ovanlig bestämdhet; den tiden kommer aldrig. Jag har blifvit döpt som katolik af abbå Anjorrant; han har under min uppfostran lärt mig att jag ej bör byta om öfvertygelse; och eburu han ej på sin dödsbädd affordrat mig någon ed att i detta afseende lyda honom, kan jag likväl ej förmå mig till något som jag vet ått han skulle på det aldra högsta ogilla. Lauriane har föregått mig med ett exempel, som jag ämnar följa. Vi blifva hvar och en vid