att förblifva barn. Hvad markisen beträffar, var han fortfarande en smula stött öfver de Beuvres uppförande. Men grollet kunde icke bli varaktigt. De gamla vännerna begynte snart språka, såsom om ingenting händt. Lauriane skrattade och lekte med sin oskyldige älskare. — Granne, sade då gubben de Beuvre till Bois-Dorå, ni får inte visa mig sura miner. Er id angående dessa barns framtid var ju en galenskap. Se, huru väl de trifvas tillsam: mans, då det är fråga om lek och ras. Detta vittnar om att de ej kunna komma att bli kära i hvarandra. Ni skall betänka att en alltför ung man ej länge kan nöja sig med en enda qvinna, och att en öfvergifven bustru blir svartsjuk och trätgirig. För öfrigt finnes ett hinder för Marios och Laurianes förening, ett hinder som vi icke tänkt på: den ene är katolik, den andra deremot protestant. — Denna omständighet är icke något hinder, yttrade markisen. Man nöjer sig med endera kyrkans vigsel; sedan får den ena parten återgå till den religion som... — Ja, ja, så der resonnerar ni, gamle otrogne, som tillhör två kyrkor d. v. g ingen; helt annat är det med 033... — Talar vi om er sjelf, granne? Jag bryr mig ej om, hvilken lära ni inför verlden bekänner; men det kan jag säga er uppriktigt, att jag för min del fullt och fast tror på Gud, under det att ni icke tror på honom. — Kanske! Hvem vet? skrifver Montaigre; men min dotter tror, och ni skall ej tvinga henne att offra sin öfvertygelse. — Hon behöfver ej uppoffre sig. Här har hon haft sin fullafrihet att bedja till Gad på det sätt hon sjelf velat. Mario och hon ha förrättat sin aftonbön tillsammans, och det har aldrig fallit dem in att disputera.fäFör öfrigt