Dagens Nyheter – 12 december 1868, sida 2

dubblad, hade god lust att taga henne på orden och säga: Jag vill. Man han var i sjelfva verket ingen elak menniska, och den enda varelse han älskade var hans dotter. Han nöjde sig med att söka tråka ut henne genom att oupphörligen tala om dessa materiella intressen, från hvilka hon trodde att han hade helt och hållet frigjort sig, då han företog sitt sista korståg. Hon gaf icke vika, men lofvade, för att, så vidt hon kunde, gå hans önskningar till mötes, att visa sig vänlig mot Wilhelm samt mottaga hans besök, till dess hon finge nya order. LXVI De raska herrarne af Bois-Dorå lemnade icke Briantes på åtta dagar. Mario hade feber; dock var sjukdomen ej af någon farligare art. Lauriane bief orolig och grät. Hennes far ville ej föra henne till Briantes, emedan, såsom han sade, man icke borde gifva näring åt illusionerna. En dispyt föreföll dem emellan. — Ni vill att jag skall visa mig otaeksam, sade hon. Efter alla de omsorger, hvarför jag var föremål då jag vistades hos dem, borde jag nu sköta Mario. Och er skyldighet vore att alla dagar gå dit och fråga efter hans hblsotillstånd. De skola kanske säga att ni glömmer dem ru när vi ej längre behöfva dem! Ack! att jag icke är en gosse! Jag skulle då rida dit i hvilken stund som helst. Jag skulle vara denne stackars Marios kamrat och vän och kunna visa hocom min tillgifvenhet utan att bli tadlad. Slutligen lyckades hon förmå sin far att följa henne till Briantes. Hon fann Mario temligen återställd. Han hade tröstat sig någorlunda, och febern var borta. Han syntes ännu en gång ha beslutat