Dagens Nyheter – 12 december 1868, sida 2

rarne: af Bois-Dorå, och jag tyckes numera icke betyda mycket i era ögon. Ni synes mig särdeles angelägen om att ej förorsaka dem någon sorg, under det att ni icke alls fäster er vid hvad jag önskar och tänker. Ni gör er ju döf, så ofta jag talar om Wilhelm VArs. — Wilhelm dArs är en god vän, svarade Lauriane; men han är alltför gammal för att bli min man. Han har redan hunnit en ålder af nära trettio år; hvarförutom han varit mycket med i verlden och alltså efter all sannolikhet skulle finna mig enfaldig och oerfaren. Hans anbud skulle ha smickrat mig, såvida det blifvit gjordt, innan fred slöts; det hade varit vackert och ridderligt af honom att erbjuda oss stödet af sitt namn, då vi voro förföljda. Nu deremot får hans frieri en helt annan betydelse, när våra rättigheter blifvit erkända och vårt lugn betryggadt. Och om han kommer att visa någon erträgenhet, sedan han nu fått veta att vi äro rika, skall detta föga hedra honorna. De Beuvre sökte förgäfves öfvertala sin dotter att ändra det beslut hon fattat. Han blef häröfver mycket förtörnad; ty i själ och bjerta ville han oändligt gerna ha Wilbelm till måg, och han skulle ha föredragit honom framför Mario, äfven om de båda friarne varit lika gamla. En person med herr dAra? lynne, som tyckte om att lefva godt och ha roligt, passade honom också mycket bättre till sällskap än en man med bildning och karakter. Lauriane försvarade sig, under det hon ofta upprepade denna mening: — Er vilja skall vara min. Hon litade på att hennes far skulle hålla det löfte, han gifvit henne när hon blof enka, att aldrig tvinga hanne att träda i nytt äktenskap. De Beuvre, com blifvit sträfvare och omedgörligare sedan han fick sin förmögenhet för