Dagens Nyheter – 12 december 1868, sida 2

blott ett slags kärlek. Ren som englarne, stod han det sansa idealet bra nära; han älskade blott för att älska. Då herr då Beuvre och hans dotter blefvo ensamma, ålade gubben henne på det besvämdaste att antaga Wilhelm dArs anbud. — Jag kar ej velat göra markisen ledsen genom att genast fälla mia dom, sade han; men hans dröm är ja naärraktig, och jag inbillar mig att du ej vill gå ogift ännu i sex år, för att vänta till dess hans unge hunnit byta om: mjölktänderna. — Jag har ej sjelf förbundit mig till någon väntan, svarade Lauriane, som var särdeles bedröfvad; men jag är rädd för att ni, min far, er sjelf ovetande, gifvit markisen mer eller mindre tydliga löften, — Ånhnej! återtog de Benvre. Så mycket sämra för denne gamle tok och hans lille pys, om de tagit förflugna ord för allvar! Jag hoppas dock att den ere skall trösta sig med en ny rock och dena andre med en trätäst; ty de äro att an3e för bara bägge två. — Min käro far, yttrade Lauriane, det är mig numera omöjligt att skämta öfver markisen. Han har för mig varit mera än en far; jag har i honom haft på en gång en far, en mor och en bror. Så har han beskyddat mig; med så mycken ömhet och hjertlig välvilja har han bemött mig. Om Mario ännu är ett barn, så får han ej betraktas såsom ett vanligt sådont. Han är mild, fiskänslig och omtänksam som en qviona och tapper som en man. Ni vet sjelf hvad han här gjort och ri har er också bekant, att han besitter stora kanskaper i förhållande till sin ålder. I detta sista afseexde öfverträffar ban både er och mig. — Hvad för slag, flicka! utbrast herr de Beuvre, i det han slog handen i bordet; ni måsto. vara alldeles bedårad utaf de raska her