Dagens Nyheter – 11 december 1868, sida 3

— Ja, jag, svarade Bois-Dor6, i egenskap af än här närvarande fosterson Marios förmynare. — Här närvarande! Nej, utbrast de Beuvre, fortfarande böjd för att skämta, han sofver ju oskuldens sömn... — Såsom det anstår ett barn, tillade Wilhelm. — Jag sofver icke! utbrast Mario, i det han sprang fram och kastade sig i sin fars armar. Det syntes tydligen på hans ansigte att han gråtit. — Ah! sade herr de Beuvre, han säger 038 detta, fastän sömnen ännu sitter qvar i ögonen på honom. — Nej, svarade markisen, betraktande sin son. Han har icke sofvit, utan han har gråtit, det ser jag. Lauriane spratt till. Marios bedröfvelse erinrade herne om deras samtal i trädgården och väckte till nytt lif farhågor, som hon förgätit. Gossens tårar gjorde henne ondt, och Mercedes? blick tycktes henne uttrycka en förebråelse. Äfven Lucilio syntes orolig. Lauriane kände att på hecne berodde i denna stand familjen Bois-Dor63 lycka under en lårg tid, ja kanske för alltid, denna familj, som hon sjelf hade att tacka för så mycken lycka. Hon blef helt haetigt nedslagen, och då hon såg att äfven markisen grät, gick kon först fram till gubben och sedan till gossen samt kysste båda ömt, dervid bedjande dem vara förnuftiga och icke bygga några förboppaisgar på en ännu aflägsen och okänd frartid. De Beuvre gjorde en axelryckning. — Nu äro ri då bra löjliga, ropade han; och det säger jag er uppriktigt, Bois-Dorå, att jag anser galet, oförlåtligt af er att ha förvridit hjernan på den här skolpojken. Ni ser nu sjelf, hvad det seder