Dagens Nyheter – 11 december 1868, sida 3

leksromaner. Han tror sig redan vara en man och vill gifta sig vid en ålder då han egentligen borde smaka riset. Dessa hårda ord hade till följd att Mario blef ännu mera otröstlig än han varit förut. Äfven markisen förlorade humöret. — Min granne, sade han till de Beuvre, jag finner era stränga ord fullkomligt obefogade. Enligt min uppfostringsmetod, bör man ej använda riset, då man är nog lycklig att ega ett barn som visat sig ha hjertat på rätta stället. Jag vet nog att gossen ännu ej på flera år kan gifta sig; men jag kommer också ihåg att Lauriane sade sig vilja vara ogift i sju år, då hon i fjol just uti detta rum gaf mig en pant... — Ack! tala icke om denna förskräckliga dolk! utropade Lanriane. — Jo, låtom 03stvärtom med tacksamhet mot försynen tala derom, svarade markisen; om jag ej fått dolken åf er, skulle jag måhända ännu ej ha upptäckt att Mario är min broders son. Det är således genom er, min kära Lauriane, lyckan blifvit införd i mitt hus; och om jag varit nog djerf att hoppas att ni sjelf en dag skulle bli on mediem af min familj, så förlåt mig detta. Hvad er angår, de Beuvre, kan ni icke förneka att ni uppmuntrat mina förhoppningar. I ett af era bref har ni sagt: Om Lauriane vill gifva sig till tåls och vänta, tills Mario blir nitton eller tjugu år, försäkrar jag er att jag skall med nöje so att de blifva förenade. — Det förnekar jag inte! genmälde herr de Beuvre; men jag skulle vara tokig, om jag icke betraktade frågan om min dotters giftermål ur två vigtiga synpunkter: jag menar det näryvarande och framtiden. Men framtiden är ja så oviss; hvem säger 0ss att vi om sex år ännu finnas till i denna verlien ? För öfrigt var min av VVE -— icke så god, när jag pjret det nn