förvärrade betydligt situationen. Det blef allt svårare och snart nästan omöjligt att förklara orsaken hvarför han ej lät höra af sig. Ingen kunde hysa tvifvel om att en bdlycka händt; och på markisen3 förebråelser svarade herr Biet med ett bittert leende: — Men hvarför kommer icke denne ädling sjelf och afhemtar sin dotter? Vi skola på ögonb icket utlemna henne och dessutom återgifva honom rättighet att förfoga öfver sin egendom. Lucilio uppehöll sig i;Bourges under ett falskt namn. Han bodde i förstaden S:t Ambroise. Han sammanträffade icke med någon annan menniska än Mario, som förklädd och i tysthet kom till honom och tog lektioner. Mercede3, som fick gå ut, när hon ville, serverade honom mat. Sannolikt är att filosofen, försjunken i sina beiraktelser, annar: skulle ha glömt bort att äta. Emellertid kom man underfund med att herr Poulain blifvit mycket hyggligare mot den BoisDorska familjen. Han vistades änrn i Bourges, för att få ful makt att vara abb6. En dag mötte honom Lucilio helt oförmodadt i en liten trädgård, som hörde till det oansenliga hus han bebodde. Filosofen och den blifvande abben upptäckte att de voro grannar och rsadan länge dvalts under samma tak. Lucilio trodde att han skulle bli angifven och trakasserad. Men han misstog sig. Herr Poulain fann behag i bavs sällskap och visade mycket intresse för Mario, då han såg denne infinna sig, för att få undervisning. Den ärelystne mannen var alltför klok, för att icke ha märkt hvad klockan var slagen. Han förstod att han ej kunde lita på prinsen