Dagens Nyheter – 9 december 1868, sida 2

sondedel af det sammanlagda röstantalet till en tusendedel har i fullmäktiges sednaste sammanträde fallit, utan att ens komma under omröstning. Fullmäktige beslöto i stället att hos k. m:t anhålla att röstmaximum måtte ändras så, att det komme att öfverensstämma med kommunalinstitutionens ändamål. Hvad innebär nu detta beslut? Kan detsamma anges såsom ett uttryck af någon bestämd mening hos hrr fullmäktige i sjelfva saken? Vi inse det ej. Oss förefaller det vara en opinionsyttring, som man gjort blott och ibart derför att man ej velat bitalla utskottets förslag, men ej heller vågat lemna saken alldeles utan afseende. Diskussionen som föregick beslutet synes visa att så varit förhållandet. Attopinera på detta sätt är ungefär detsamma som att vara läkare och endast säga till patiecten att han är sjuk, men ej gifva honom läkemedel. Hvad värde en i dessa ordalag uttryckt mening kan hafva, och hvad afseende regeringen kommer att skänka densamma, ligger för klar dag. Man besinne endast att den talare, som under öfverläggningen ej önskat någon annan ändring i författningen än fördelning af bolegens rösträtt på dess delegare, i voteringen synes bafva tillhört majoriteten. Han som, efter hvad kändt är, är en ifrig försvarare af kommunalinstitutionerne sådana de nu äro har ansett sig oförhindrad att med sin röst bidraga till ett beslut, som man på vissa håll ansett innebära ett tydligt medgifvande af samma institutioners bristfällighet. Personlighetsprincipens tillämpning yrkades under diskussionen endast af en enda talare. Att den i en korporation, så sammansatt som stadsfullmäktiges, eger någon anhängare, är visserligen glädjarde; men huru långt är det icke från en till hundrade. Vi hoppas dock att den bland den icke-plutokratiska delen af hufvudstadens invånare skall vinna allt flera anhängare, lika säkert som vi tro att sanningens makt skall allt mera och mera i lifvets alla förhållanden göra sig gällande. Frågan härom är numera endast en tidsfråga.