Dagens Nyheter – 9 december 1868, sida 2

honom att hitta uppmuntrande ord, 8å ljufva i sin naivitet, att Lauriane ej kunde låta bli att le midt igenom tårarse. Också kallade hon alltid Mario till sig, när de andra ej lyckades förjaga bennes dystra: tankar. Hon sade ibland till Mercedes: — Jag vet ej, hvilken ljus ande Gud beskärt denno gosse; men ett enda litet ord af honom gör mig mera godt än allt det vänliga och tröstefulla som ni äldre personer säga mig. Dock är han blott ett barn, tillade hon inom sig, och jag har ej hunnit så långt i ålder ait jag kan älska honom såsom en mor. f början af upril fick man mottaga glada nyheter. De Beuvro hade kommit på den lyckliga idea att ej åtfölja Soubise, som lidit ett nederlag vid ön Ri6, der konungen personligen uppsökt honom. De Beuvre hade nöjt sig med att plundra på kusten af Gascogne — vinst och helsa såsom han uttryckte sig. Men affären vid ön Ri6 skulle icke desto mindre medföra ledsamma följder för Lauriane och hennes vänner på Briantes. Prinsen af Cond hade hoppats att konungen, enligt hans råd, skulle blindt utsätta sig för faran. . Så gjorde också Ludvig; tapperheten var den enda dygd han ärft fråa sin far. Men Cond6 hade otur; ingen fiendtlig kula träffade den unge monarken. Och vidare — under det Ludvig XIII ifrigt ledde kriget, fick han goda råd af sin mor (hvilken åter inhemtade sådana af Richelieu) och han började bli benägen för en försoning mellan partierna samt att börja underhandlingar i syfte att åstadkomma ett slut på det borgerliga kriget. Också var prinsen, som endast önskade blanda om korten, mycket nedstämd och missbelåten,