Dagens Nyheter – 7 december 1868, sida 3

ammande änden teten tehdRA hörande en fawilj, en gång stått i ett brottsligt förhållande till röfvarasföraren Sancho, som sedan egnade sig åt jordbruk och boskapsskötsel, är irukten af denna förbindelse, och att. han, endast emedan man var okunnig om hans börd, fick bära sin moders makes namn. po — Verkligen! utropade markisen. Nu får jag af er, herr kyrkoherde, en förklaring öfver Sanchos sista ord. Han påstod att jag ej haft någon misskund med hans sons själ! Men hura kunde herr dAlvimar komma att under sin bikt omtala detta, som egentligen rörde en annan person. — Herr VAlvimar måste för mig tillstå sitt förhållande till Sancho, för att aftvinga mig ett löfte att ej i den verldsliga rättvisans händer öfverlemna den, som han med blygsel och sorg kallade sina dagars upphof. Han sade honom, äfven vara aupphofsmannen till sitt brott och sina olyckor. Det ver denne grymmo och illasivnade man, som först föll på den iden att mörda er bror, och som med egen hand stötte dolken i hans bjerta, under det att dMAlvimar endast med svårighet kunde förmås att vara bonom behjelplig vid och profitera af det ohyggliga brottet... Det är blott alltför sannt ått mördarne, hvilka icke kände sitt offer, ej hade någon annan afsigt än att sätta sig i besittning af en summa penningar och ett skrin, innehållande javeler, som er bror varit nog oförsigtig att låta dem se qgvällen förut på ett värdshus... Vid den tid då detta hände var herr dAlvimar mycket ung och så fattig, att han icke vissie höra hans penningar skulle räcka till att bekosta resan till Paris, dit han ämnade sig och hvarest ban boppades finna beskyddare. Han var ärelyston; detta, herr markis, är ett stort fel, och do som dermed äro behäftade bli lättast utsatta för och besegrade af satans frestelsor ... Sancho sökts på allt sätt underhålla