Dagens Nyheter – 7 december 1868, sida 3

TARA AA SE ESAIAS säerRssn BA AEAA SERA SRS ENS TR Nar detta sonens olyckliga begär. Han öfvertalads honom att gifva sitt bifall till mordets begående, hvilket kostade honom många ord; först då han visade att genom brottet ett säkert tillfälle erbjöde sig att komma ur den ekonomiska klämman, lyckades han öfvervinna den unge mannens motvilja. Ty för den stolte VPAlvimar var utsigten att nödgas tigga om andras medlidande i högsta grad obehaglig ... Då han biktade sig för mig, var Sancho närvarande och stod tyst med sänkt panna; han gjorde intet försök att ursäkta sig. Tvärtom då jag tvekade att meddela brottslingen absolution, tog den gamle mannen hela skulden på sig, och jag måste tillstå att det låg någonting storartadt i denna förderfvade varelses ångest vid tanken på att sonen möjligen skulle bli osalig i evigheten... Jag trodde mig då ha att göra med tvänne kristna, båda visserligen mycket brottsliga men också årgerfulla; jag misstog mig: Sancho uppfylldemin själ med fasa och förskräckelse, så snart hans son uppgifvit sin sista suck... Det var en förfärlig scen, min herre, som jag aldrig i mitt lif skall glömma!... Den sal, i hvilken vi voro, hade blott en enda eldstad, och eburn utrymmet visserligen Var mycket stort, måste de menniskor, som vistades i rummet, tränga sig tillsammans, för att få något godt af värmen från sSpiseln... Herr d Alvimar låg på ett halmläger och hade till täcke sin egen kappa och Sanchos. Han var så medtagen till följd al tvänne månaders dödskamp, att han liknade ett spöke. Emellertid hade Sancho klädt honom så snyggt som möjligt, då han skulle mottaga religionens tröst för sista gången. Det var bedröfligt, smärtsamt att se denne ädling ligga der midt ibland en hop ziguenare, hedningar och skurkar. Dessa gudlösa menniskor, som icke ville bevittna en kristlig ceremoni, skreko och svuro på ett hånfullt