Dagens Nyheter – 7 december 1868, sida 1

VEN DIM fUdUu lagat Der skaran tågar: Hvem sörjes så? Går svar ur ringen: En vän som ingen, En man som få! Sveriges hufvudstad firade igår en sorgefest utan like i dess egen historia och troligen äfven utan motstycke i något lands. Det var en ädel medborgares, det var August Blanches likbegängelse, i hvilken? Stockholms befolkning deltog. Det ligger någonting stort och upplyftande i en sådan ? frivillig hyllning af ett fritt folk, vid detta: tillfälle så mycket mer betydelsefull, som : den var fullkomligt ärligt menad och en-i dast hade till grund den renaste aktning: och kärlek. : En sådan likbegängelse är dock icke! någon sorgefest i vanlig mening, utan sna-; rare ett triumftåg, lika hedrande för dej efterlefvande, som för den aflidnes minne; den vittnar nemligen om ett slutadt godt lifsarbete, som blir godt belönadt, om utmärkta medborgerliga dygder, som tillfullo uppskattats. ; Blanches liktåZ var ordnadt efter det program, som vi i lördagsnumret af denna tidning meddelade. Men hvad der icke stod upptaget, det var, att tåget passerade ifrån sorgehuset ända till grafven mellan två? lefvande murar af menniskor. Alla gator, alla fönster voro fyllda af högtidsklädda, tysta och allvarsamma åskådare. Att upp-å gifva antalet på dem, som följde liket till grafven, är svårt; de, som ej voro i till-j fälle att se denna storartade procession, kunna-dock få en föreställning om densamma 4 om vi nämna, att då första ledet passerat ) krökningen af gatan vid Observatoriibacken, hade sista vagnen ännu icke hunnit öfver Regeringsgatan. Omkring 1,000 skarpskyt-4 tar deltogo i tåget. Alla fanor oeh stan4 darer voro behängda med sorgflor. Utom ff de i förra numret nämnda sällskaperna, anslöt sig Stockholms allmänna sångförening äfven till processionen. Från sorghuset 7 till likvagnen bars den med lagerkransar i och blommor öfverhöljda ekkistan af skarp-? skyttekompanichefer, hvilka äfven buro den i t från kyrkogårdsportentillgrafven. VidkyrkoH måpden mottogs liktåget äfvonsodes ef on I oräknelig skard, menniskor. SKarpskyttarI nes musikkår blåste en sorgmarsch, medi få uppehåll, under hela vägen. Blanches graf, skuggad af tvänne lindar, är belägen invid hans moders — henne, som han omfattade med så mycken ömhet i lifvet, som ,han med så djup sorg, jemt för tio år sedan i denna månad; följde till? grafven. Hos henne, ur hvars famn han? gick att kämpa lifvets strid, ville han efter slutadt lefnadslopp hvila i döden. ; Kyrkoherden Lindsten förrättade jordfäst ningen och tolkade i ett vackert tal den aflid-? nes förtjenster som menniska och medborgare. Före jordfästningen sjöngs första versen af psalmen 452, och efter densamma sista ; versen af samma psalm. Derefter framträdde till grafvens rand chefen för nionde skarpskyttekompaniet, redaktör Aug. Sohlman och höll följande tal: Hvi ljuda i dag sorgmarschens toner? Hvarföre står den vapenrustade ungdomen, emot vanan, med sänkta hufvuden och med vemod i blicken ? Hvarföre äro fanorna klädda med symboler af sorgen? Har en kömpoe fallit? Ja för visso en kämpe god! -— en kämpe för allt ädelt och skönt, för rätt, frihbot och fosterland! Det förr så rika och varma, nu kallvade hjerta, som vi nyss sänkt ned i den mörka mullen, tillhörde en tapper stridsman, en hugstor hbjelte. Han skulle långt före detta kunnat hvila på sina lagrar och njuta af en välförtjent 10; men han kände, att det högre och verkliga lifvet är strid; han lade aldrig ned de blanka vapen, med hvilka han så tidigt hade infannit sig på de offentliga meningarnes valplats, och han förde dem intill det sista med en aldrig svigtande kraft och enthusiasm. Nu är hans fälttåg slutadt med segor och frid. 5Se — sjelfva detta ändlösa liktåg, hvartill vår hufvudstad näppeligen sett någonting! motsvarande — det likaar ju, ehuru allvarligt: och stilla det är, nästan ett triumftåg. Mon dess dimensioner och betydelse växa äpnu mera, när vi tänka oss de otaliga skaror som, befin-: nande sig fjerran härifrån, dock här äro närvarande med sitt hjerta, med sitt innerliga och djupa deltagande. Det svenska folket bringar genom. en uppriktig saknad den bortgångne en gärd af hyllning. Men vi stockholmare, blaud hvilka han närmast lefde och rörde sig, vi känna t I förlusten mera personligt; och vi skarpskyttar, gom till honom stå i stor, i outplånlig tacksamhetsskuld och som i så hög grad utgjorde föremål för hans kärlek, glädje och hopp, vi göra anspråk på att stå bland de närmaste i sorgen, vi känna oss så som vi hörde till hans familj. Ack! sorlet omkring grafven är likgiltigt för den stille slumraren dernere och likgiltigt för den ande, som pu sväfvar i högre och ljusare rymder. Men för vår egen skull kunna vi icke skiljas härifrån, utan att ge luft ät vårt hjertas känslor, utan att i denna högtidliga stand samla våra tankar till kärleksfull erinring och allvarlig betraktelse. . Skulle vi söka efter ett par ord, som kunde i yttersta korthet uttrycka August Blanches . I hela väsen, så skulle vi kunna säga, att han vär lika snillrik som han var god. Hans snille låg i hjertat nästan ännu mera än i hufvudet. PS VESA Et I VY TS JE, FY KR PÅ MIENSEGSG UP ETSI APS ON EAS RANA Rss