— Säg mig, Lauriance, tycker du mer om mig än din förra man? — Härpå kan jag icke gifva dig något svar: Mario; Helyon var min man, och det är du inte nu. — Du höll således af: honom derför att han var din man? — Jag vet inte; jag brydde mig just icke mycket om honom, då han ännu var min kusin; jag fann honom så odräglig och bullersam. Men när man: förde oss till reformerta kyrkan och der sade till .oss: nu ären I gifta; IT kommen icke att se hvarandra, förrän om sju eller åtta år, men det är er pligt att älska hvarandra; då svarade jag: min pligt vill jag lyda; och gedan bad jag för min man alla dagar, bad Gud lära -mig. att. älska honom då jag en gång skulle få se honom åter. — Och du har aldrig sedan dess träffat honom? Var du bedröfvad när han dog? — Ja, Mario; han var min frände, och jag begrät honom derför mycket! — Men om jag, som hvarken är din kusin eller din man, skulle dö, månne du då också skulle gråta? — Mario, sade Lauriane, du får ej tala om att dö; man påstår att det bringar en olycka, om man tänker på döden i sin ungdom. Jag vill inte att du skall skiljas från lifvet så snart, och jag säger dig ännu en gång att du är mig mycket kär. l — Men vill du icke lofva mig att jag får bli din man? — Ah! Mario, icke lärer du, när du blir stor, vilja ha mig till din hustru? Du vet ju ej ena om du vill gifta dig, då tiden dertill är nne. — Lanuriane, jag vill icke hafva någon annan än dig till hustru, emedan du är god och äl