visade Mario spåren. Jag vet väl att dessa ziguenare icke äro stort bättre än hundar, men likväl bör man ej... Kanske det är den stackars Charassons lille son, som, då han såg att ni ville rädda denhär mannen, skyndat att hämnas sin fars död, medan ni aflägsnade er en stund. Vare hur som helst, är det ett satans tilltag; och man ser häraf tydligen att ondt alltid blir det ondas lön. — Ja, du har rätt, min vän, svarade Mario. Du förstår du, att en döende icke längre får anses för en fiende. Mens, ser du, gömmer sig inte lilla Pilar vid busken derborta? — Jag vet inte, hvem Pilar är; men den der ungen känner jag igen. Se, hora hon springer! — Ja, jag ser henna nog, och iag vet nu hvem dena demoniska varelse är, som mördat Pilen. Låt henno fly, kask; och må kon aflägsna sig så långt som möjligt härifrån. — Nu bör herr grefven icke stanra längre på den här obehagliga platsen, sade Aristandre. Jag skall emellertid gräfva ned liket, innau det biir uppätet af-korpar och iråkor. Den utiröttade Mario gick att hemta en väl behötlig bvila. Han sof dock biott en timma uti en läxdstol bredvid mohrinnans bädd. Sedan egnade han äter sing omsorger åt da många, som deraf vora i behof. Sedan markisen skyndsamt gjort sin toalett, tog ban emot besök uf ortens fogde, inför hvilken embetsman han, jemte herrar WArs och Coulogne, afgsaf redogörelse för hvad som tilldragit sig. LX. Dagen framskred. Efter mödorna hade lugnet utbredt gig öfver