Dagens Nyheter – 4 december 1868, sida 2

— Nej, nej! herr markis, sade han, i det han tog ned Mario från Sqvilindras rygg, hvarå gossen suttit gömd bakom aen axelbreda kusken. Här ba vi ju honom frisk och sund! — Hvad gjorde ni bakom Aristandres rygg, herr grefve? sade markisen, efter att ha omfamnat sin arfvinge. — Ack! min gode husbonde, förlåt mig, svarade Aristandre, som emellertid stigit af hästen. Då jag kom till stallet för att hemta Sqvilindra — jag tyckte att vär tyskarne hade hästar, så borde äfven vi... våja, nogaf, jag läste igen stalldörrn, på det unge herrn icke skalle kunna taga Sprätten och rida ditbort; ty jag hade märkt att den satans poj... jag ber så mycket om ursäkt!... att den lille herren gerna ville leka med faran, och jag anade att han ingenting högre önskade än att få vara med i striden... Men när jag färdats ett stycke och redan var inom skotthåll, kände jag att någon rörde sig bakom mig. Det var herr grefven, och han har minsann sedan gjort nytta. Jag har haft fyra armar att förfoga öfver: två stora och två små. Med de stora styrde jag hästen och tilifogade fienden så mycket ondt jag kunde; med de små laddade jag om mitt gevär, så ofta det behöfdes, och handterade piken flitigt. Jag bar således arbetat för två... Huru skulle jag väl bete mig? Icke kunde jag gerna, då vi voro fienden så nära, låta herr Mario stiga af hästen. Och att han var med, derför tackar jag min Gud. Annars skulle jag sannerligen ej ha kunnat antingen skjuta ibjäl eller rida omkull alla dem, som jag såg trakta efter herr markisens lif, det hivilen må bevara!... Har jag baudlat mot min skyldighet, så straffa mig, men tadla icke herr grefven; ty, så sannt jag lefver, är han en... brå gosse, som ni... kan ha heder af och som... det säger jag, snart nog skall bli er lik, min husbonde!