och som kusken fruktade en ny yttring af markisens ädelmod, skyndade han sig att expediera såväl de fångna som löjtnanten sjelf. Den sistnämndes börs var ett rikt byte; men Aristrandre ville icke tillegna sig densamma. En stund sednare, då han sprang för att söka markisen, mötte han en af dem, som följt Lucilio till Brilbault. — Huru, Denison? ropade han till honom. Hvar har du gjort af vår säckpipeblåsare? — Fråga mig snarare, svarade Denison, huru dessa bofvar, som man kallar tyska ryttare, behandlat bonom. Gud vet, hvilket öde han fått! Vi gingo till Etali6, emedan vi trodde markisen vara der; men i närheten af värdshuset omringade oss dessa banditer helt oförmodadt. Vi blefvo genast beröfvade våra hästar. Först ville de skjuta ihjäl mäster Jovelin; de voro ursinniga öfver att han icke svarade på deras frågor, troende att han teg, emedan han föraktade dem. Men det var ett fruntimmer der, som kände igen honom och sade att markisen skulle återköpa honom ganska dyrt. Man band honom då i stället, och nu bör han, jemte fyra af våra kamrater, antingen vara frigifven eller dödad i striden. Damen, som jag talade om, är beväpnad och tycks föra befäl öfver en del af banditerna. Jag vet inte, hvem hon är; men jag skulle nästan svärja på att här i verlden icke finnas två menniskor, så lika som hon och mamsell Bellinda! — Kom, Denison, låtom oss se efter, huru sakerna stå; och må vi rädda alla våra vänner, om det är möjligt. Anfallna på tre sidor, kunde de tyska ryttarne, hvilka under striden mot herrar VArs, Bois-Dor och Robin, förlorat många man och dessutom blifvit betydligt försvagade derige