nade adeln; och man förvånar sig öfver att så få soldater oeh kulor behöfdes för att utföra detta storverk. Markisen borde således till hvad pris som helst hålla banditerna på afstånd från slottet, och han skyndade att hjelpa Wilhelm, hvilken betedde sig, såsom det anstår en man med hjerta: han stred tappert, ehuru öfvergifven utaf största delen af sitt folk. Men han måste småningom vika för banditerna, hvilka såväl genom den ställning, de intogo, som i afseende på antalet voro honom öfverlägsna. Då hördes ett buller på afstånd... Herr Robin.de Cologne kom med de sina i grefvens tid. Det var en Guds lycka att han färdats så långsamt. Om han gjort sig mera brådt, skulle han ha träffat banditerna förut, i hvilket fall han säkerligen skulle ha haft mycket svårt för att reda sig. Macabres djerfra krigare befunno sig således nu mellan tvänne eldar. Icke desto mindre stredo de med förtviflans mod; i synnerhet kan detta sägas om dem, som anfördes af Macabre och Proserpina. Saccages italienare voro de som först togo till flykten. De föraktade Macabre och Proserpina och ville icke för deras skull offra sina lif. Det var deras moning att på en omväg begifva sig till slottet; men de möttes på vägen af Aristandre, hvilken, förföljande ziguenarne och okunnig om de tyska ryttarnes anfall, råkade ut för dem, utan att veta hvilka de voro. Att de hade ondt i sinnet, tog han emellertid för afgjordt. Han aflossade ett skott, och löjtnanten föll af hästen. Aristandre hade med sig en trupp, som var liten, men god; Saccages män funno snart rådligt att fly; men flera af dem blefvo fångade,