Dagens Nyheter – 3 december 1868, sida 2

hon nu blef honom varse, smålog hon och förlorade sansen. Man förde henne till slottet; Mario och Lauriane följde efter dem som buro henne, hållande hvarandra i handen och gråtande bittert; ty de ansågo henne förlorad. Markisen stannade ute. Wilhelms frånvaro syntes honom vara ett dåligt tecken, och han gick framåt, troende sig höra på något afstånd ett större oväsen än några fångade flyktingar gerna kunde ästadkomma genom att göra motstånd. I den mån han avancerade, blef larmet allt ljudligare och mera oroande, och snart, då han kommit upp på en närbelägen höjd, såg han en oordnad trupp, bestående af vasaller under slotten Ars och Briantes, springa honom till mötes. — Halt! mina vänner! ropade han till dem. Hvad är å färde, och hvaraf kommer det sig att tappra män, sådana som ni, vända ryggen till och fly? — Ah! är det ni, herr markis! svarade en af de uppskrämda vasallerna. Vi måste söka vår tillflykt inom slottets murar; skyddade af dessa, skola vi möjligen kunna nedgöra dem som nu angripit oss. Det är tyska ryttare vi råkat ut för, och sådana äro farligare än hvilka andra banditer som helst. Herr dArs, som af herr Mario fått underrättelse om att de voro att förvänta, begaf sig dem till mötes, och han slåss nu med dem. Men huru är det väl möjligt att försvara sig mot dylika vilddjur? Man säger att en tysk ryttare är starkare och elakare än tid kristna tillsammans. För öfrigt ha de kanoner, af hvilka de utan tvifvel redan skulle ha begagnat sig, såvida de inte fruktat att derigenom skada sig sjelfva lika mycket som oss; ty genom herr Ars? förvållande äro nu fenderna och de våra blandade om hvarandra.