Dagens Nyheter – 3 december 1868, sida 2

Carl XER:s-festens betydelse. Tärom skrifver Göteborgs Handelstidning öljande: När för några år sedan Rysslands regering bevisade vårt land den äran, att upphäfva firandet af alla andra segerdagar utom Pultava-slagets, så uppfattades denna åtgärd från svensk sida i en fiendtlig anda, och deröfver var ej att andra. Det var under intrycket deraf beslutet fattades, att uppresa Carl XII:s bildstod. (Man hade dock redan förut varit i Göteborg betänkt på detsamma, ehuru förslaget föll med Fogelbergs död). Under den tid, som sedan dess förflutit, har likväl stämningen förändrats, så att det numera icke är det gamla nationalhatet, som döljer sig under festen — man har knappt hört ett ord i denna anda — utan Carl XII:s bild, sådan nationalkänslan och fantasien återkallat honom, som uteslutande utgör festernas föremål Och ett folk har ett behof att skänka sin hyllning åt ett minne af så stora drag. Ingen konung, ja koappt någon personlighet i vår historia, har erbjudit ett rikare ämne för inbillningskraften än Carl XII. Hans hjeltemod och berrskaredygd födde bragder, hvartill.den nyare tiden ej erbiuder något motstycke, och dessa bragder tillhöra på samma gång Sveriges krigshistoria, utgörande ett bland de mest lysande blad i vår krigsäras häfder. Så länge -denna ära så högt uppskattas som ännu sker, äfven då den ej uppbäres af de högre bevekelsegrunder,som allena gifva kriget sitt berättigande — så länge skall krigarekonungen Carl XI utgöra ett föremål för beundran och hyllning. Med Carl XII:s tall sjönk Sverige, efter oerhörda förluster, hastigt ned till en makt af nnderordnad rang bland Europas folk; men vi köpte till detta pris — Karl XII:s saga. Och den sagan tillhör ej vårt eget land allena, den har spridt sig till aflägsna trakter af jorden, dit Sveriges namn eljest aldrig trängt. För makten och inflytandet köpte vi denna ära. Det beror nu på huru man värderar det ena eller det andra. Folken älska att omgifva sina heroer med strålglansen af de högsta dygder, och man tycker icke om att den lugna forskningen beskuggar idealet, äfven då man må måste inse, att ivgen dödlig, med alla sina förtjenster, saknat fel och brister. Denna känsla är i och för sig aktningsvärd, ty dermed skapas höga och rena förebilder, hvilka mana till efterföljd. Så blir sjelfva apotheosen — gudomliggöravdet — i viss mån berättigadt. Vi vilja hafva Carl XII sådan vi tänkt oss honom — svarar man den törmätne hätdaforskaren, som framställer en annan verklighet. Så står minnet af den ideale hjeltekonungen Carl XII lysande och älskadt af det folk, hvilket han hänförde till de yttersta kraftansträngningar. Och endast deri att han förmådde detta, ligger ett bevis på en stor öfverlägsenhet och höga själsegenskaper. Till dessa egenskaper hörde hos Carl XII ej blott den mest omtalade och besjnngna: hjeltemodet, utan också en annan af ännu högre värde: sedlig kraft och renhet. Då Alexander den stores bild fördunklas af den veklighet och sedeslöshet, hvaråt han hängaf sig, efter det han uppnått sin ärelystnads mål, så vidlåder ingen sådan fläck Karl XII. Han uppnådde ej heller det sökta målet, så att han ei kunde falla offer för en sådan frestelse. Men han böjdes ej heller af motgången, utan framstod fastmer då i sin högsta kratt. Det finnes alltså i hans personlighet ämnen nog för vår beundran, och ämnen nog för ett stort minne. När vi fira ett sådant minne, aflägsna vi allt smått och tillfälligt, för att qvarhålla allenast det ädla och höga, ty det är blott detta vi kunna beundra.