Dagens Nyheter – 2 december 1868, sida 3

Slutligen uppdrogs portgallret och vindbryggan föll. Wilhelm, som icke var mindre ädelmodig än markisen, skulle nog ha haft misskund med de svaga; men till Bois-Dors stora öfverraskning passerade flyktingarne utan hinder. Wilhelm och hans folk voro icke der. — För tusan! utropade Aristandre, karnaljerza komma undan. Sätt efter dem! Ah,herr markis, vi borde ha hackat dem i stycken, medan det ännu var tid dertill! Han störtade efter de bortrusande och lemnade markisen ensam qvar i porten. Bois-Dor var mycket orolig för Mario, men kunde icke rida ut på bryggan af fruktan att skada sitt eget folk, som var till fots, och som skyndat fram genom den trånga gången för att hinna upp fienderna. Slutligen var bron tom; segrare och besegrade sprango bort. Markisen red nu fram och varseblef Mario, hvilken, då affåren tycktes vara slut, trodde sig kunna lemna sitt gömställe, Från banditernas sida syoctes ingen fara vara att förvänta; de flyende tänkte endast på att, så godt de kunde, rädda sig åt alla håll. Några gömde sig der och hvar mycket skickligt, under det att de förföljande rusade förbi. En enda af de besegrade hade icke rört sig ur fläcken: det var Sancho, som alltjemnt dolde sig i tornet. Från sin plats skulle han mycket väl ha kuonat kasta ned stenar, som fannos till hands i mängd; men han ville icke förråda sin närvaro. Han ville lefva ännu några ögonblick till. Han såg Mario närma sig; men jast då han riktade sitt gevär mot honom, blef han varse markisen, hvilken befann sig mycket närmare och således lättare kunde träffas af hans skott.