Efter det första segerruset, och sedan de tillfredsställt sin glupskhet, intogos de af en förhoppning att kunna bemäktiga sig slottet utan hjelp. På alla möjliga sätt hade de sökt intränga i detsamma genom öfverrumpling. Hörvid hade flere af dem, tack vare Adamas? och Aristandres vaksamhet, Laurianes och mohrinnans själsnärvaro, goda råd och verksamma bistånd, tillsatt lifvet. å de sågo att deras ansträngningar ej lyckades, satte de eld på ladugården, emedan de derigenom hoppades kunna dritva de belägrade till att lemna slottet samt söka rädda byggnaderna och sädesförråderna. Det var endast genom att slösa med sin vältalighets skatter den förståndige Adamas kunde qvarhålla Aristandre, hvilken ville hufvudstupa rusa i den utlagda snaran. Åfven Lauriane måste göra sin myndighet gällande och visade, att hon, jemte alla dem som voro inneslntna i slottet, skulle ohjelpligen gå förlorade, i fall han misslyckades i sitt företag. Under hela tiden, medan ladugården brann, uttömde Aristandre i vredesmod hela sitt förråd af svordomar och förbannelser. Dömd till overksamhet, bet han ihop tänderna af raseri och förbannade Adamas och Lauriane samt till och med Mercedes och Clindor, hvilka äfven predikade tålamod, och slutligen alla dem, som hindrade honom från att fullfölja sin afsigt. Härander hade Adamas begifvit sig högst upp i tornet, hvarifrån han nu ropade: — Herr markisen är der! herr markisen är der! Jag ser honom icke, men jag ansvarar för att han är der, ty man håller på att strida och jag känner bestämdt igen hans röst, som höres öfver alla de andras. — Ja, ja! utropade Mercedes från ett af de utåt slätten vettande fönstren, Mario är der; ty Fleurial väsnas som en galning; han vädrar