DE RASKA HERRARNE AF BOIS-DORE, Historisk roman af GEORGE SAND. (Ufversättning af PEHR EDVIN STENFELT.) Forts. fr. föreg. nir. Rosidor ensam störtade sig in i mörkret, öfvervann alla hinder och förde sin egare helbregda öfver till den andra sidan. Markisen behöfde nu icke vara rädd för sin vackra peruk; ty den hade han lemnat qvar på värdshuset Röda Tuppen. Hans tjenare, som redan förut varit intagna af begär att hämnas sina kamraters och familjers öde, elektriserades ännu mera af det mod, deras husbonde visade; och flera af dem följde honom i hack och häl, för att hindra att han skulle falla i fiendernas händer. Men just då den öfriga truppen skulle våga sig ut på den farliga bryggan, hördes en bonde uppgifva ett alarmrop, hvilket hade till följd att alla genast stannade eller drogo sig tillbaka med förskräckelse. Den stora gafveln, som ännu stod upprätt, började, till följd af den utomordentliga hettan, att braka och vackla samt tycktes i hvarje ögonblick hota att falla ned öfver dem, som försökte passera; man dröjde, afvaktande hvad komma skulle, men gafveln störtade icke in. För markisen voro dessa ögonblick af väntan sekellånga. Med ett tiotal af sitt folk höll han stånd mot ziguenarbandet, som ännu utgjordes af några och trettio man. Fyra timmar hade förflutit, sedan Mario flydde från Briantes, och under dessa fyra timmar hade banditerna ej tänkt på att hemta nya krafter.