Dagens Nyheter – 1 december 1868, sida 3

Vid åsynen häraf tviflade ingen längre. Man skyndade att anfalla stora porten, som försvarades af Sancho och några ziguenare, hvilka af denne blifvit i en hast tillkallade, så snart han varseblef de ankommande. — Hvad gagnar detta till, frände? sade Wilhelm till markisen, Vårt folk är för ifrigt. De afvakta ju inga order. På det här viset skola vi förlora våra bästa tjenare, kanske utan att ha någon nytta af deras uppoffrande. Må vi se till att ingenting annat företages än hvad som kan medföra ett gynnsamt resultat. — Ja, ni har rätt, svarade Bois-Dor6; håll dem tillbaka, så blir jag er tacksam. Mina lador kunna i alla fall icke räddas, och jag värderar högre dessa goda: menniskors lif än hela min skörd och alla mina kreatur. Kalla dem åter och sök att lugna deras sinnen. Jag vill nu först sysselsätta mig med gossen, för hvilkens skull jag hyser den största oro. Sedan han talat sålunda, förde han Mario ett stycke afsides. — Min son, sade han till honom, gif mig ert hedersord på att ni icke skall röra er ur stället, förrän jag kallar er. — Hvarför det, min far? utropade Mario högst öfverraskad; ni talar nu alldeles som Aristandre nyss. Inte vill jag bli behandlad som ett litet barn! Hyarför skall ni i dag lära mig att vara feg, ni som...? — Tig, min herre, och lyd! afbröt honom markisen, som nu för första gången yttrade sig i en myndig ton till sin son. Ni har ännu icke hunnit så långt i ålder, att ni kan deltaga i en strid, hvarför jag också förbjuder er det strängeligen. Stora tårar frambröto ur gossens ögon. Markisen vände bort sina egna för att ej se dem; och lemnande Mario, omgifven af några bland sina trognaste tjenare, gick han tillbaka till