Dagens Nyheter – 1 december 1868, sida 2

måhända närmare än vi tro; ty dimman blir allt tätare, så att jag nu knappast vet, om dessa skuggor, som jag ser derborta, äro buskar eller ryttare, som gjort halt för att afvakta vår ankomst. Haza uppmanade Mario att stanna samt meddelade honom sina farhågor. Mario betraktade buskarne och sade: — Framåt! framåt! der finnas inga ryttare. Flyktingarne fortsatte ridten. Efter en stund funno de sig plötsligen jagade af en ryttareskara; en ljudelig stämma ropade till dem: — Halt! De hörde att förföljarne voro fransmän, men af sådane bestod ju också Bellindas manskap. Markisen tvekade ett ögonblick. Det varicke lätt att igenkänna dessa menniskor, som ännu befunno sig i skogen. — Framåt! hviskade Mario till markisen, vi få snart se, om de äro fiender !tHer icke. — Ack, min stackars gosse, svarade den gamle, det är nog röfvarpack. Låtem oss rida, så fort vi kunba. Och han tänkte inom sig: — Må Gud förläna våra stackars hästar förmåga att flyga! Men hästarne hade sprungit allt för länge på gyttjig mark, för att ej ha förlorat den första ifvern, och de som förföljde dem nalkades efter hand allt mer och mer, så att markisen snart tyckte sig höra en kula hvina förbi sitt öra. En ryttare, som syntes vara förmer än de andra, ropade till honom: — Vill du stanna, skurk, eller måste jag döda dig? -— Gud vare lofvad, det är Wilhelm! utbrast Mario; jag känner igen hans röst. De vände om och blefvo icke litet öfverraskade, då de sågo Wilhelm störta sig fråm