Dagens Nyheter – 30 november 1868, sida 7

— Är detta ditt sista ord, gamle dåre? Nåväl, skaffa då hit ett rep, kamrater! Vi skola hänga pojken. Medan den otäcka qvinnan talade sålunda, pekade hon på en jernkrok, som var fästad i kökstaket. Soldaterna grepo genast Mario, hvilken ropadsa till markisen: — Vägral vägra, min far! Jag lider med glädje för er skull! Men markisen kunde icke en enda sekund fördraga den tanken, att hans barn skulle pinas, och detta till i hans egen närvaro. — Gif mig pennan, ropade han; jag går in på allt! — Vi kunna gerna börja att hissa upp gossen, sade en af banditerna, i det han knöt repet omkring Marios hals; då skall säkert gubben skrifva fortare. — Ja, gör det, svarade Proserpina. Denne elake pojke har väl förtjenat att... Markisen blef ursinnig; men han tyglade genast sin vrede, då hans blick föll på Mario, hvilken, oaktadt sitt mod, blifvit blef at fruktan. Det var icke värdt att göra något motstånd. Mario var redan bunden. Bois-Dor böjde knä för Proserpina. — Plåga icke mitt barn, ropade han; jag ger vika, jag underkastar mig er vilja, jag gifter mig med er. Hvad mera kan ni begära än mitt hedersord? — Jag begär din namnteckning, svarade Progerpina, Markisen fattade penzan med darrande hand, och efter denna furies diktamen skref han: Jag, Sylvain Jean Pierre Louis Bouron du Noyer, markig af Bois-Dor, lofvar demoiselle Guillette Carcat, kallad Bellinda och äfven Proserpina ...4 I detta ögonblick lät ett förfärligt oväsen