LVL Man framförde markisen och Mario, hvilken förtviflad höll sig bredvid sin far. Bellinda igenkände genast gossen; och öfver hennes ansigte, som till följd af förskräckelsen blifvit blekt, spred sig en rodnad af glädje. — Mina vänner, ropade hon, vi ha fångat vildsvinet och dess unge; nu må vi betinga oss en vacker lösen, som likväl, förstår ni, skall tillfalla endast oss d. v. s. icke delas med tyskarne (så kallade hon kaptenens folk) och ej heller med BSaccages italienare. Vi ensamma skola suga musten ur herr de Bois-Dor6. Fort hit med papper, bläck och penna; markisen får lof att underskrifva de vilkor, vi bestämma för hans befrielse. Jag vet hvad han eger och ansvarar för att han ej skall kunna undangömma något. Tusen ecus åt hvar och en af dessa tappra män, förstår du, markis? Och hvad jag fordrar för mig sjelf, det vet du. — Du, eländiga qvinna, må taga hela min förmögenhet, yttrade markisen, om blott min sons lif räddas. Gif mig en penna! — Nej, återtog Proserpina. Det är icke nog med din förmögenhet; jag vill äfven bära ditt namn, och du skall förbinda dig till att ingå äktenskap med mig. Markisen hade ej trott att hon skulle våga i vittnens närvaro öppet framställa sina pretentioner. Men långt ifrån att bli stötta, gåfvo banditerna genom skratt och bifallsrop tillkänna att de funno påhittet ypperligt. Blodet steg BoisDor åt hufvudet; den löjliga rol, som var honom anvisad, retade honom. — Ni begär för mycket, min fru, sade han med en axelryckning; tag mitt guld och hyad jag för öfrigt eger, men min ära...