Dagens Nyheter – 30 november 1868, sida 7

höra sig, och Proserpiuas soldater rusade u ur köket. Det var kaptenens tyskar, som han ropat till sig genom fönstret, och hvilka nu kommo för att befria honom. Saccages italienare vorc beordrade att hålla vakt utanför huset. Dessa tre kårer råkade ofta istrid med hvarandra; men det lyckades vanligen deras anförare att återställa lugnet. Detta var emellertid nu omöjligt. Saccage, som hört Macabres rop och hvilken trodde att Proserpina ville göra sig af med sin tyrann, försökte hindra tyskarne från att komma honom till hjelp. Hvad fransmännen — Proserpinas trupp — angår, skulle de helst ha sett, om hvarken löjtnantens eller kaptenens folk blandat sig uti hvad de för tillfället hade för sig. Ett slagsmål uppstod; banditerna brottades, men begagnade ej sina vapen. BSinnesstämningen var mycket uppretad, och de gröfsta smädelser haglade från alla håll. Härunder for Macabre fram som en galning i matsalen. Han slog sönder möbler, stampade och sparkade för att slippa ut. Proserpinas gälle stämma bördes dock öfver allt annat; fruktande för sitt lif, hvilket hon lätt kunde mista, ifall hennes män blefvo besegrade, tröttnade hon ej att uppmuntra dessa. , Som man väl kan förstå, uppsköt icke markisen till tumultets slut att tänka på sin räddning. Han sprang fram till sin son, för att frigöra honom; men knouten på repet var så skickligt gjord, att han i sin upprörda sinnesstämning icke kunde upplösa den. (Forts.)