Dagens Nyheter – 30 november 1868, sida 6

— Till svar härpå får jag upprepa, hvad jag redan en gång förut sagt, att jag ej är den som eger att bestämma öfver hvad som skall göras eller icke; men jag kan hjelpa er ur er förlägenhet. Er farligaste fiende torde löjtnanten för närvarande kunna anses vara; men han tycker mera om pengar än svärdshugg. — Det är således en lösepenning för mig och mitt slott ni fordrar. Värdera då först min persor, som ni har i er makt, jag måste medgifva det; men hvad slottet angår... — Slottet tror ni er kunna försvara, sedan ni sjelf en gång väl blifvit fril men ni skall icke återfå friheten, förr än den stolta byggnaden hunnit förvavdlas till grus och aska, så vida icke... — Så vida icke jag betalar? — Nej, så vida ni icke undertecknar, herr markis! ty jag, er trogna Bellinda, jag känner er; jag vet, att ni fullgör hvarje förbindelse, under hvilken ni skrifvit ert ädla navn. — Hvad vill ni då att jag skall underskrifva? frågade markisen, som, då det gällde att utbetala penningar, lätt fann sig i sitt öde. Proserpina jiaktiog ett ögonblicks tystnad. Hennes ansigte uttryckte en diabolisk illvilja och på samma gång cen sällsam oro, likasom hade hon blygts för att framställa sina pretentioner. — 80 så, skynda er, sade markisen till henne; er äkta hälft kan vakna när som helst. — Kaptenen är icke min make, ni vet det, herr markis, återtog Proserpina med ett behagsjukt leende. Han är mycket ful och temligen oborstad... och ehura ni just inte är yngre än han, har ni ändå behag... för hvilka jag ej alltid varit så känslolös, som jag synts vara. — Hvilka galenskaper kommer ni nu fram med, min stackars Bellinda?... För all del