Dagens Nyheter – 28 november 1868, sida 3

LV. Allt gick bra. Macabre och hans följeslagare, hvilka af mästerkockenz3 stolta uppsyn och imponerande tystnad fullkomligt öfvertygades om hans oskuld, voro förtjusta öfver att de kunde med lugn göra heder åt hans rätter; och måhända skulle han icke mera ha behöft visa sig, då hau olyckligtvis blef ta kspridd och begick en oförsigtighet, hvarigenom allt skämdes bort. Proserpina tappade sin solfjäder; och markisen, som hade den vanan att vara artig, bugade sig och upptog densamma. Först då det var för sent, erinrade han sig, i hvilken belägenhet han var, och han förrådde en djup rörelse då han räckte henne solfjädern. I Proserpinas ögon lästes öfverraskning och ovisshet; slutligen utropade hon, i det hon förde handen till en af sina pistoler: — Om detta är mäster Pignoux, vill jag dö här på fläcken! — Hvad för slag? Hvad vill det säga ? ropade i sin tur Macabre. Kom hit, gamle köksbjörn, och visa ditt smutsiga anlete för sällskapet. För tusan! om här blifvit något bedrägeri begånget, om en lumpen fuskare vågat uppträda och spela mästerkockens rol, så skall jag af hans hud göra en — skumslef. Markisen hörde icke på stråtröfvarens hotelser; han insåg att det afgörande ögonblicket var kommet och körde ut Mario ur salen, sägande: — Gå ner du; hör du inte att hustra min ropar dig! Derefter ställde han sig beslutsamt midt framför Proserpina och betraktade henne med denna värdighet, som en ädelsinnad man när som helst kan iakttaga. Bellinda kunde icke, oaktadt de grofva klä