Dagens Nyheter – 28 november 1868, sida 2

— Jacques, sade Bols-Dorå helt sakta, intet gift. Att begagna sådant är fegt, och feghet medför olycka. Gud ensam kan rädda oss. Låtom 0s3 icke bedröfva Gud! Jacques kastade ifrån sig det gift, hvarmed han beslutat traktera Röda Tuppens älskvärda gäster. Han kunde icke fatta markisens ädla tanke! men han lydde honom, och dertill var kanske en vidskeplig fruktan den egentliga orsaken. Då do första rätterna voro inburna, fick BoisDor6 ett litet andrum; det tycktes som ämnade man gifva honom en smula mera frihet. Mario gick gång efter annan till tröskeln och kastade en blick ut på gården; han gjorde sig ärende till vedboden, och flera tillfällen att fly yppade sig verkligen för honom; men han aktade sig noga för att meddela sin far detta. Då skulle markisen ha ålagt honom att icke släppa något sådant tillfälle ur Händerna; och för ingenting i verlden ville gossen skilja sig från den gamle. — Om man dödar min far, tänkte han, så vill jag dö med honom; men jag skall i det längsta hoppas, att han kan räddas. Fru Pigooux började äfven hysa förhoppningar. Proserpinas män syntes visserligen mera oförskämda än de soldater som förut besökt köket, men de sågo i stället mindre olycksbådande ut. De voro nästan alla fransmän och unga. Deras språk var lika cyniskt som de andras; men de hade ett trefligare sätt, hvilket tycktes vittna om en viss naturlig godmodighet eller åtminstone att de någon gång kunde glömma att vara på sin vakt. Men en befallning, som utdelades från trappan till matsalen, slog ned som en bomb öfver de fångna: fru Proserpina önskade se mäster Pignoux och hans hustru.