Dagens Nyheter – 28 november 1868, sida 1

andsorton tillkommer postförvaltararfvode (3 rår fö re raden; annonser från utlandet 12 öre raden. Pr tan, och i cigarrboden uti operahuset, ingång från A. eras å alla postkontor; annonser derifrån insändas mo kholm, tryckt hos Rudolf Wall. — —nsmmmnsmriesmisese——eERE AR SOONER Östgöta Correspondenten har uttalat sit gillande med modifikation om innehålle i vår uppsats angåenden Carl XI:s-fester i denna tidnings nummer för sistlidne måndag. Detta var ej oväntadt för oss. Vår ärade kollega i Linköping stod der, och kunde ej annat, sedan han visat sig hafva en eftersläng af det känslorus, som 1862 angrep så många under första intrycken af underrättelsen om ryssarnes Pultavafest. De känsloutbrott, som denna underrättelse då gaf anledning till, lade sig dock, när förståndet fick göra sin rätt gällande och den. lugna eftertanken kom; och det praktiska resultatet af sjelfständighetsfesten 1862 blef den — bronsstod, som om måndag skall afstäckas. Hvad vi i förevarande fråga yttrat var ej, såsom Östsöta Correspondenten egendomligt uppfattat det, af omtanka för Ryssland, utan helt enkelt af omtanka för rättvisan; det var ett framhållande af historiens Carl XII gent emot sagans, hvilken sednare tagit samtidens uppmärksamhet alltför mycket i anspråk. Lika litet som vår existens blef mera betryggad genom gejelfständighetsfesten1862—ty den stod på samma bergfasta grund före som efter denna festdag — lika litet skall, tro vi, vårt lands existens sättas på spel genom att man gifver ett historiskt minne dess rätta plats och betydelse. Den sjelfständighet, som. heldre stödjer sig på dikten än på sanningen, är i alla hänseenden ej mycket värd. Vi anförde i ofvan åberopade artikel Fryxells kortfattade omdöme om konung Carl XII och redogörelse för följderna af hans regering. Vi meddela här nedan några — men mycket talande — fakta, på hvilka detta omdöme och denna redogörelse grunda sig. Fryxell yttrar, rörande landets jordbruk, bondestånd och lösa befolkning under de första 20 åren af 1700-talet, följande: Hvad om dessa ämnen kan sägas, är hvarken mycket eller angenämt. Den för allmogen gagnei ligaste författningen var, när åbonde 1703 fick t sig tillerkänd företrädes-rätt till skatteköp af kronohemman. Men blott få begagnade sig deraf. F De mäktade det ej för brist på penningar; de ville det ej af fruktan för egendomarnas stänÅ digt sjunkande värde och stigande beskattning; de behöfde det ej heller, ty öfver allt fannos öde hemman att för intet tillträda. Jordbruket gick oupphörligt och brådstört utföre. Kriget; borttog landtmannens behållning och arbetare; F embetsmannaoch soldatförtryck likaså hans trefoad. Under dylika omständigheter kunde han hvarken förkofra sin förmögenhet eller förbättra sin jord. De inre landskapen ledo mindre. I Linköpings län t. ex. fanns 1718 ej mer E än 46 öde hemman. Men vid gränsorna blef det svårare. I Skaraborgs län funnos samma år 114 dylika, uppkomna efter år 1700, och vi B afva berättat, huru redan 1708 en stor del af H bo län var öde, och i Skåne år 1712 ej mindre än hvart sjunde hemman. (!) Enligt bref från Görtz, har år 1718 tvåtredjedelar af Sveriges jord legat osådd. (!) Dylik nöd föranledde slutligen några bemödanden att upphjelpa åkerbruket. Sista året af sin lefnad fillät konungen större hemmansklyfning än förut och gaf femtio års skattefrihet å ny-upptagna åkrar och ängar. Som bidragande orsak till allmogens nöd beFE rättas följande: Under krigets början tog man vid utskrifningarna till soldater aldrig heloch sällan halfgärdsbönder, utan blott sådana, geom sutto på mindre hemmansdelar. Många bland dessa sednare ställde fördenskull så till, att deHj ras lotter förmedlades uppåt och förvandlades 8 till halfva eller hela hemman, och de betalte K gerna den dermed förknippade högre skatten, blott för att slippa utskrifning. Men för den växande folkbristens skuld blefvo längre fram f äfven sådana bönder tagna till soldater. Ega6 rens personliga frihet från krigstjenst försvann; men hemmanets ökade skatter stodo qvar. Huru och af hvilka orsaker allmogens undervisning blef tillbakasatt, är redan omtaladt.) Också möter man mot slutet af denna tid många klagomål öfver dess råhet, dryckenskap och oregerlighet. ; I afseende på tjenstebjon fortforo Karl den Hj elftes stadgar och kronans förmynderskap. Se KX här ett exempel! Den tilltagande bristen på KH arbetsgilla karlar föranledde dränglönernas uppM jagande och böndernas klagomål. I anledning deraf lät konungen år 1715 för Uppoch Westmanland utgifva följande förordning: Förstbestämdes dränglönens belopp. Dernäst stadgade3, att dräng, som ej toge tjemt, utan satte sig inhyses, skulle som lösdrifvare genast skrifvas till knekt eller båtsman; — att bonde, som fö herbergerade en sådan, skulle plikta 40 mark; — att dräng, som begärde, eller bonde, som bjöde högre lön än den stadgade, skulle böta lönens hela belopp; — och slutligen att af dessa böter skulle en tredjedel tillfalla angifvaren, vare sig drängen, bonden eller tredje personen.