Dagens Nyheter – 27 november 1868, sida 3

— Bry er inte om mig, sade han; gif mig blott en handduk, så att jag får torka mig i ansigtet. — Men de ha ju klufvit hufvudet på dig, min stackars vän, sade markisen, i det han tog fram sin fina spetsnäsduk, hvilken legat qvar i hans byxficka. Mario ryckte till sig näsduken, genom hvilken de skulle ha kunnat bli igenkända, och kastade den i agnen, der den genast brann upp. Jacques aftorkade blodet och förband blessyren med en servet. — Oroa er inte, sade han till fru Pignoux; de ha låtit mig komma tillbaka hit för att passa upp på dem, Gif mig späckknifven, och natten skall inte gå tillända, det lofvar jag, innan åtminstone några af dem rönt ett välförtjent öde. — Du riskerar att sjelf bli dödad, sade värdinnvan. — Det gör ingenting, svarade Jacques. — Men du skall äfven onödigtvis utsätta oss för en ännu större fara än den vi redan löpa. — Jacques, sade markisen, se på detta barn och säg inte ett ord. Hjelp honom att fly härifrån, om du kav; men såvida du är mig tillgifveno, var försigtig! Jacques betraktade Mario förstulet, och utan att svara gick han ett par gånger till skafferiet, såsom för att framtaga något som behöfdes för matlagningen, men i sjelfva verket för att se på de båda vaktknektarne, hvilka gingo derutanför med gevär på axeln. — Dessa tyska hundar, sade han till markisen, hvarken sofva, äta eller dricka, förrän de ha tagit lifvet af alla, som omgifva dem. — Och de förstå sig på hvad disciplin vill säga! svarade markisen med en suck. Ack! vi böra icke söka Jördölja för oss, att de tyska ryttarne äro förträffliga soldater. Om den gode