Dagens Nyheter – 27 november 1868, sida 3

kang Henrik hade haft tio tusen sådana krigare, skulle han ha blifvit konung minst tio år tidigare! — Sysselsätt dig med matlagningen, min far, sede Mario; löjtnanten ser på dig! — Han kan gerna se... Jag förstår att sköta en stek lika väl som sjelfva berr Pignoux. — Det är sannt, yttrade värdinnav; man skulle kunna svärja på att ni lärt konsten. — Ja, jag har öfvat mig i fält, skall jag säga er, fru Pignoux. Ofta stod jag med värjan vid sidan och hjelmen på hufvudet och kokade åt min Henrik, Aldrig kunde jag väl tro att jag en dag skulle komma att koka åt en Macsbre och hana älekarinna. Hon är väl något våp, förstår jag. I detta ögonblick lät fru Proserpina höra sin röst. — Ha! hvad här luktar bränd mat! ropade hon. Luften ärjua alldeles förskämd här. Låtom oss gå upp genast. Kom då, löjtuant! bjud mig er arm! Herr de Bois-Dor6 och hans son utbytte en blick och sänkte sedan sina ansigten ned öfver kastrullerna. Denna amazon, som, efter att ytterligare ha språkat med kaptenen och löjtnanten i förstugan, nu passerade köket, utstyrd i en grann krigisk drägt, denna fra Proserpina, kapten Macabres mer eller mindre lagliga hustru, var markisens f. d. hushållerska, Mario3 personliga fiende Guillette Carcat eller, såsom hon på Briantes kallades, Bellinda. pr . — Vi äro förlorade, tänkte markisen; -hon skall-känna igen 035. — Vi äro räddade, tänkte Mario; hon känner icke igen oss. Han tog på sig ett stort köksförkläde och rk sina sotiga fingrar öfver de röda kinErnä.