Dagens Nyheter – 27 november 1868, sida 2

i trakten och räddade några höns från att bli uppätna af räfvar. — Jaså, du kan stjäla höns? Det är en god egenskap, hvaraf vi framdeles kunna ha fördel. Men säg mig, om spanjoren nu riktigt uppgifvit andan. Å — Herr VAlvimar? frågade Mario, som började förstå Pilars berättelse och icke längre betrakta den såsom en dröm. — Ja, ja, sade Macabre, den der papistiska hunden, som plågado mig så förskräckligt med sina pater noster. — Han dog i morgse. — Deri gjorde han väl! än Sancho då? Honom värderar jag mer; ehuru skenhelig, tycks han förstå affärer. Hvar är han nu? — Han håller sig gömd. — Hvarför har han inte uppsökt mig här? — Jag har förut sagt att ni här löper fara; och det vet han. — Hvilken fara? Skall den gamle Pignoux förråda oss? — Nej, den stackars mannen vet ingenting af; och hvad ondt skulle han kunna tillfoga er ? — Men hvem är det då som hotar oss? — Några förnäma herrar, som nu söka er på Brilbault, och som komma att, åtföljda af en talrik svit, färdas här förbi på väg till Briantes. — Har du sett dem? — Ja. — Hurna många äro de? — Kanske ett par hundra ryttare! sade Mario, i hopp att kunna förskräcka mannen. — De ha således fått nys om min hitkomst ? återtog denne. — Ja, så ser det ut. Kaptenen syntes öfverlägga med gig sjelf. Marios hjerta klappade hårdt. Ett ögonhoppades han att hans list skullo medföra åsyf: