Det finns ett sätt för våra biskopar att möjligtvis framskjuta frågan om de feta biskopsembetenas indragning, och det är, att genom handling jäfva det allmänna omdömet, att dessa embetens innehafvare i allmänhet icke just höra till de trägnaste arbetarne i Herrans vingård (och de, som arbeta, göra vanligen detta ien riktning, som från folkupplysningens synpunkt sedd, är egnad att väcka förtrytelse) — snarare tvärtom. På grund häraf påstår man att biskoparne äro öfverflödige, och under nuvarande förhållanden kunna vi icke annat än på det varmaste iustämma i denna åsigt. För att emellertid visa, huru en biskop, som rätt uppfattar sitt kall att vara en själarnes öfverherde, en föresyn för de lägre herdarne, sköter detsamma, anföra vi följande lilla utdrag ur en ledande artikel i Times, i hvilken tidningen bedömer den till erkebiskop i Canterbury, d. v. s. till engelska statskyrkans öfverhufvud, utnämnde biskopen af London, doktor Tait. Artikelförfattaren yttrar: Vid sitt tillträde till biskopsstolen (i London) bemödade han sig genast att vinna ett fördelaktigt ivsteg hos de fattigare klasserna, genom att personligen sätta sig i beröring med dem, och han tog på sig. kallet att predika under bar himmel, ända tills hans lekamliga krafter ej tilläto honom att fortsätta dermed. Utan att vara öfverbevisande, har han på alla klasser gjort ett godt intryck genom djupet och manligheten af sin religion... Han har med ett ord under den tid han innehade Londons biskopsstift betydligt betryggat engelska statskyrkans anseende hos alla klasser. SÖORERRSNRNRREN RENEE EEE