Dagens Nyheter – 26 november 1868, sida 3

— Den der stackaren måste väl nu vara krasslig, sado han; ty då jag såg honom sist, var han en lång best, smal som eu stör och skägglös. Jag höll på att bryta af honom, emedan jag råkade taga uti honom något ovarsamt. — Verkligen? sade Bois-Dorö, som erinrade sig det ungdomsäfventyr, hvarpå Macabre syftade och som ver detsamma som han sjelf någon tid förut berättat för Adamas; ni gjorde honom den äran att brottas med honom? — Nej, min vän, derhän nedlät jag mig inte. Han var till bäst och förde ammunition till våra fiender. Jag fattade honom i benet och drog ned honom ur sadeln. Han fölk under mina fötter, och jag trodde hovom vara död. Emellertid bemäktigado jag mig hväd han hade med eg. — Och detta befanns vara krut och kulor? frågade Bois-Dorg6, som knappt kunde hålla sig från skratt, då han hörde denne man skryta, som han utan svårighet kastat omkull, och de barnleksaker, han hemtsat åt sin bror, kallas med namnet ammunition. — Ja, visst, svsrade kaptenen. Men nu kan det vara nog taladt, gamle pratmakare! Gå ned i köket och gör hvad du skall! Bois-Dorå nödgades sålunda lemna Mario, som kaptenen behöll hos sig. Han utbytte en blick med sin con, då han gick, en blick full af oro, som besvarades af Mario med en annan full af förtröstan. Gossen visste att han redan stod väl hos Macabre. (Forts.)