Dagens Nyheter – 26 november 1868, sida 2

annan mun än hans gkullo få kännedom om olyckan. Men när skulle väl det ögonblick komma, då han kunde i lugn meddela sig med sin far? Som ställningen nu var, skulla den ba synts en erfaren person förtviflad; och markisen, som endast kände den till en del, ansåg den vara ganska allvarsam. Men Mario hade barndomens lyckliga tro: han såg endast hälften af faran. — Om vi blott, tänkte han, såsom jag vill hoppas, komma väl ut härifrån, skola vi sedan, min far och jag, skratta af hbjertans grund åt den ömkliga figur, vi göra i detta ögonbliek! LL Utklädd till mästerkock, såg den stackars markisen verkligen högst löjlig ut. Han hade anlagt sin förklädnad med den största samvetsgrannhet. Sin peruk hade han aftagit och gömt den kala hjessan under en tjärad lärftshufva, hvilken till formen liknade en bockertopp. Hans ansigte var svärtadt med sot, och hans stora hvita händer öfverstrukna på samma sätt som ansigtet, hvilket allt gjorde det nästan omöjligt att känna igen honom, Han hade lyckats komma öfver en grof och vid rock, som helt och hållet dolde hans fina skjorta; på fötterna hade ban satt ett par dåliga filtskor. Ett förskinn betäckte hans benkläder, som dessutom gezom sin färg icke ådrogo sig någon uppmärksamhet; ty han hade med afseende på den förestående nattliga expeditionen till Brilbault klädt sig mycket enkelt, och denna omständighet lände honom till fördel i hans nuvarande belägenhet. Af Mario underrättad om att Måcabre tycktes vara en dum och inbilsk drinkare; trodde Han